Besatta av barn... och inte mycket mer?

TV4:s dokumentär den 30/5 om stora barnfamiljer i England var starkt fascinerande: Det genomgående draget hos dessa var besattheten att, trots att barnantalet översteg 10, till varje pris föda mer barn. Fyra familjers livsöden skildrades och det var ingen hejd på strävsamheterna, umbärandena och de ekonomiska kriserna... men likt en drogberoende, så var det ändå en 42-årig mammas maniska drivkraft att skaffa ett fjortonde barn så att hennes livsuppgift som omhändertagare skulle kunna fortsätta. Paret satt hos en läkare och försökte desperat få både provrörsbefruktning och äggdonation trots att hennes kropp visade klara tecken på att den hade fått nog...

En annan familjs resonemang i programmet var inte oväntat strikt katolskt, där tiobarnspappan (till synes högutbildad och intelligent) klargjorde att "det där med ha sex med preventivmedel var "evil", och följaktligen uppfostrat en av sina söner att göra precis likadant. Ja, folk får välja sina liv hur de vill. Jag har själv med glädje valt att vara barnfri. Men att föda tio barn och sen se det som en självklarhet att bli försörjd... jag kan, och ska väl inte förstå levnadssättet som för mig gränsade till ett psykotiskt tvångssyndrom, helt enkelt. Nu var ju dessa familjer givetvis extrema undantag, men jag har ju en naiv förhoppning om att återfödselantalet av människan bör vara konstant och inte öka, om vår planet ska ha en chans att klara skivan.

Att det ska vara Guds oförhandlingsbara vilja att befolka planeten utan hänsyn till dagens upplysta konsekvenser, höll nog för ett par tusen år sedan. Men när befolkningsökningen nyligen sprängt sexmiljardersvallen, så är det ännu ett tecken på att religionen, i dess mörkaste stunder, vägrar betänka globala fakta som att det där med att blint föröka oss i en välfärdsdel av världen... inte är en hållbar idé i längden.

Nej, nu ska inte religionen få all skuld. Mycket måste handla om biologisk fortplantningsdrift blandat med traditionens grupptryck och personligt självförverkligande- eller kanske bristen på det? Storbritannien har ju en generös bidragspolitik till barnfamiljer, så mycket vet jag. Därför har man utöver rika barnkullar också höga tal i tonårsföräldraskap, därför att man kan bli med barn, sätta det i system i 25 års tid och även bli försörjd av staten. Men det kan man ju i Sverige också, för all del.