SM-guld & barnfrihet...

NEJ- detta ska framöver inte bli en enögd sportblogg... men jag gör ett undantag, för det är inte varje dag man får vara med om ett SM-guld till Hammarby! Mitt hjärtas lags totala utskåpning av Skövde i handbollsfinalen med 34-22 var sanslöst kul att bevittna live i Globen i går! Bajen är inte bara "bäst i stan" utan i hela landet!!

Såså, nog med sport och över till ett annat hjärtebarn, som ständigt poppar upp. Anne Havistos ångestpumpade Sthlm City-krönika från i veckan handlade återigen om en sits som jag är helt förskonad ifrån: Föräldraskapet. Lika lite som en förälder kan förstå mig, lika lite kan jag förstå den frivilliga sitsen när man inte måste. (Replik från Brendas morsa ur den överjordiskt suveräna TV-serien Six feet under: "Livet är hårt redan när det är lätt- varför göra det ännu svårare?" Tummarna upp) Krönikor i dag handlar väldigt ofta om föräldraskapets ständiga inferno med småbarnssjukdomar, dagishämtning, matlagningsbestyr, omöjliga tidsscheman och gå-in-i-väggen-öden... Nej, jag spyr inte galla, utan drar bara en djup suck av lättnad och tacksamhet: Jag slipper detta dilemma, det är en värld som jag tack och lov slipper delta i. Jag skakar lite storögt på huvudet som jag kan göra åt någon som ensam ska klättra upp för K2 eller segla jorden runt i en optimistjolle: varför detta krångel för en biologisk drift som man kan välja bort genom att älska livet på alla andra plan? Tack för att andra skaffar barn så jag själv slipper! Att vara tacksam är viktigt för en nykter alkoholist.

Jag har ju förstås vänner & släkt som har barn i skiftande åldrar, vilka jag gillar skarpt. Jag vill verkligen inte väcka ont blod i några föräldraläger med min inställning. Jag kan gärna umgås med andras barn- någon gång i månaden, högst. Men det räcker mer än väl -bygga lego, spela hallfotboll, rita monster och få vara barn igen några timmar... för att sen åka hem och få vara obunden vuxen igen!! Nej, jag är ingen idiot- jag vet att det är inte enbart en biologisk drift att vilja få barn, utan förmodligen ett av livets största projekt och utmaningar. Men jag vill inte ha den utmaningen; jag behöver den inte. Det är kanske bara en biologisk brist på fortplantningsinstinkt i mig. Eller så är det min törst och kärlek till friheten och alla andra fantastiska områden i livet som jag aldrig någonsin skulle offra för att skaffa barn. Det är och förblir en omöjlig ekvation i mitt liv.

Att välja barnfrihet är det kanske största beslutet jag tagit efter att ha slutat supa ihjäl mig i alkoholismens vansinnesgrepp. Att även välja att inte äga motorfordon är kanske nästan lika stort. Sterilisering? Nja, har hört att det gör jävligt ont en tid efteråt att knipsa sädesledarna. Jag har en löjligt låg smärttröskel...