Jag kommer aldrig säga "fett najs"!!

Jag är verkligen språkbruks-nojig. Nästan sjukligt. Och jag är säker på att orden fett najs eller till och med soft aldrig kommer att komma över mina läppar! Det blir: skittrevligt, helschysst eller något i den stilen. Jag har inga barn och vill inte ha det heller. Det kanske är därför jag börjar skratta när jag hör tonåringar prata idag- jag bara finner det så oerhört komiskt, närmast parodiskt och för att det spär på mina fördomar att det tal- och skriftspråk som de använder är underlägset mitt eget! Hemska fördomar, va? Språket ska ju vara en levande organism, slang kommer och går, och visst är jag färgad med att vissa ord låter bättre bara för att jag växte upp med dessa ljudande i öronen. Så det är sannerligen min 40-årsidentitet i full blom!

Jag tackar Fredrik Lindström för hans språkböckers hävdande att det är folket, och ingen annan, som äger språket och att allt faktiskt i grunden är OK att säga. Och det är enbart mitt problem med min aversion mot vissa ord, jag vet det, speciellt många nyord, eller modeord. Det är väldigt få som jag ser mig själv börja använda. Jag vill inte och tänker inte heller använda vissa för mig löjliga, fåniga och helt enkelt fula modeord som: tänket, pretto, kreddig, graffare, grooma, tiltad, chilla, hittepå, eller nyslangen som bling-bling och guss (vill man vara ”pk” för att det råkar vara blattesvenska uttryck när de flitigt används i dagspressen, tro?) när det redan finns fullgoda svenska vedertagna motsvarigheter redan. Däremot godtar jag att man flashar med pengar... och mitt ordförråd är fullt av: coolt, schysst, tjalla, kanon, grymt, sanslöst, tjorre, muggen, maffig…

Men det skulle heller inte falla mig in att använda vissa äldre eller överpretentiösa ord som: exposé, ampert, schattering, divertissement, ramponera, krabb, schavotterad och mängder av fler som jag har läst i pressartiklar. Men, visst, de kan vara bra att kunna för att lösa korsord och vinna i Alfapet, om inget annat. (Ah, korsorden! Var finns annars ord som: ria, eda, ona, ackja, ar, or, rö och ag?)

Att folk pratar dialektalt har jag inga problem med, så länge de skriver korrekt… jag har till och med börjat förlåta de som säger ärsätta, ärbjuda, eller ärhålla! Men klassikern med felanvändandet av var och vart tycks fan aldrig upphöra. Till och med i TV-inslag som ska vara korrekta, så frodas denna språksjuka likt aldrig förr. Hur jävla svårt är det att skilja dessa åt? Ställ er två frågor när ni ska forma en mening: 1. På vilken plats gäller det (var)- eller åt vilket håll gäller det (vart)? 2. Stås det still eller är det på väg någonstans? Norrländskans ”vars” inte inkluderat…

Och så vår och våran… våran är tal- och, framför allt, barnspråk och ska aldrig skrivas förutom skönlitterärt! Och dessa halvfärdiga meningar i artiklarna som alla lider av ”utelämna-jag-sjukan”, dvs de som alltid börjar med verbet, men utan ordet ”jag”. Exempel: Ställde bilen hemma. Är på dåligt humör. Har säkert fel, men tror ändå att…Hittar inte orden. När började den trenden? Jag ser också massor av meningar som är renodlade ställda frågor, men där frågetecknet fullkomligt strålar med sin frånvaro.

Svengelskan har jag en särinställning till. Jag har väldigt svårt med försvenskade stavningar när den engelska står självständigt och klart, och det svenska helt enkelt ser fult ut jämsides! Exempel: Juice ser vackert ut. Jos ser förjävligt ut. Site är snyggt, sajt är bajsfult. Jag är däremot med på försvenskningen dejta, då verbet data av substantivet date inte funkar i och att med risken för att blandas ihop med den andra betydelsen är för stor; likaså tejp och tejpa… men orden maila, hypa, spraya, mfl, tycker jag lugnt kan behålla sin engelska grundform.

Och till ALLA ni otaliga skribenter: att helt slentrianmässigt skriva engelska uttryck och meningar i en svensk text utan några som helst referenspoänger (I kultur- och sportsammanhang är det förstås ibland ett måste…) är enbart inställsamma och genomskinliga försök till att höja sin egen hipp- & trendfaktor! Ett axplock direkt ur dagspressen: why not, damn it, so far, in person, vara outstanding, ambush folk, very much, dont know, Gosh, ett asshole, vara crazy, en outfit, helt off… SLUTA, LÄGG NER! Jag har själv bott åtta år i engelsktalande länder, men det skulle aldrig falla mig in att rida på den desperata fjantvågen! En fjantvåg är vad det är.

Och så avslutningsvis: de, dem och dom. Suck, ja, vilken följetong. Jag orkar inte hålla en grammatiklektion. Men att skriva "dem bästa" är ju helt galet, och sticker i mina stackars korrekturögon. Men jag har också börjat så smått anamma trenden att använda dom i alla skrivsammanhang, enbart pga själva uttalets bredd, plus att det ju faktiskt funkar om det används konsekvent i en sammahängande text. Men en pärs är det! OK; nu testar jag att skriva det…arrgh- Dom som kommer hem.. alla dom andra. Puh, det gick utan hjärtflimmer.