Humor-ironi i nöjesvärlden!

E-type hoppar tydligen av skönhetsrådet... jag kunde egentligen inte bry mig mindre, men det måste ju vara fler än jag som reagerar på den ironiska komiken i att någon som ser ut och klär sig så här:

... är med i just skönhetsrådet?! Hehe. Haha. Hoho.

Klädkoder, byxhänget och skoluniformer...

Modet är sannerligen på modet. Nej, några moraliska klädkoder i skolan vill jag inte veta av. Men jag har inga barn och mina åsikter kanske därför ska tas med en näve vägsalt. Jag tycker personligen inte heller att 12-åringar ska bära smink. Eller röka. Men mode, sexuella och moraliska signaler genom just modet är inte en skolangelägenhet eller skolansvar. Det måste vara en föräldraangelägenhet och ingen annans. Människan bombarderas i västvärldssamhället av signaler genom media och mode på ett sätt som jag inte ens kunde föreställa mig som tonåring. En ung människa är ingen färdigutvecklad människa, men det är föräldrarna/vårdnadshavarna och ingen annan i första hand som ändå sätter gränser för både alkohol, droger, våld, skadegörelse och mobbning!

I fallet med just byxhänget vill jag säga: Fult är det sannerligen, men det är återigen det moraliska generationsspöket som talar, när förbud eller tvingande regler kommer på tal. Nej, förbjud för tusan inte denna stora komik- detta kommer om några år att ses på med lika stor humor som det idag görs åt 80-talets hockeyfrilla och 70-talets skjortkragar- tro mig! Jag har vänt på det hela, slutat slösa irritationsenergi och skrattar numera för mig själv åt hur otroligt fult det är, utan förbuds-förmyndaraktigt tänk… Det roligaste är när fjortisarna ska springa efter bussen och blir tvungna att dra upp brallorna hela tiden! Och vad säger egentligen tonårstjejerna? Är detta hur de vill att deras sexiga pojkvänner ska gå omkring? Nä, sorry, det är ju (klysch-klysch) insidan som ska räknas, eller hur..?

I mitt förra hemland Australien drällde det, i det sanna engelska arvets anda, av skoluniformerade barn i alla åldrar och dessutom könsseparerade (och väldigt ofta katolska) sådana, och inget av det hade mitt gillande. Jag har ännu ingen statistik på huruvida barns utbildning stärks genom skoluniformers inverkan. Jag har däremot länge förstått och halvt köpt tanken att mobbningen kan kommas åt genom att inte peka ut klasskillnader, ty i uniformen är alla jämlika. Men detsamma i detta fall vill jag se statistikt bevis på hur mobbning sjunkit genom just uniformen innan jag ger tummen upp. Jag kan innan dess bara tala för mig själv om hur jag fungerade som tonåring i Sverige; jag hade hatat varenda minut av att ha tvingats bära skoluniform. Verkligen hatat. Hade min studiemotivation höjts, tro?

Det påtvingade saldokvittot

En liten tanke bara såhär i både besparingstider och milötänke-tider: Varför har vissa banker funktionen med ett saldo- eller uttagskvitto som poppar ut ur bankomaten när man tagit ut pengar... oavsett om man bett om det eller inte? Jag ber VÄLDIGT sällan om ett. Men där får man ändå ofta snällt ta ut det och påtvingat bidra till (helst) återvinningsberget eller sopberget...

Korkat, för det kostar väl banken att hålla med saldopapper, också?

BOTA alkoholism? Det är så mycket mer än bara ett fysiskt sug!

Få skulle bli gladare än jag om alkoholism kunde botas. Men att vara botad betyder ju att man kan dricka normalt igen efter år av missbruk, helt utan negativa effekter. Ja, mediciner kan ta ner det fysiska suget. Men sen då? Låt mig först säga att få områden är så komplicerade som just högkonsumtion/överkonsumtion/beroende/missbruk/alkoholism. Och att dra gränsen däremellan är oerhört komplext och kan ta åratal att komma fram till, väldigt mycket tack vare den sociala skamstämplen kring tillståndet.

Men om vi pratar alkoholism, så betyder det att man aldrig kan dricka igen utan att åter sitta fast i samma skit som man först drabbades av. En nötallergiker måste exemplevis avstå från nötter resten av livet. Visst, han kan äta nötter igen, men han blir sjuk och riskerar att dö. Han är de facto aldrig BOTAD från eller IMMUN mot sin kroppsliga intolerans mot nötter. Det är exakt likadant med alkoholism. Men visst, alkoholism ödelägger inte bara ens eget liv, utan massor av närståendes på sätt som allergier inte gör.

Sedan lite över fyra år tillbaks är jag själv nykter alkoholist tack vare 12-stegsbehandling, gemenskapers stöd i AA & Länkarna, samt viss kognitiv terapi.

Antabus som hjälpmedel har jag själv aldrig testat. Men jag har mött åtskilliga som använt det. Det funkar till synes likt en elchock gör: Man blir fysiskt sjuk av att dricka alkohol, och är därigenom en rent avskräckande effekt och därmed en negativ motivator. Med andra ord: att käka antabus resten av livet utan uppföljande terapi, är som att gå- visserligen spritfri- men samtidigt mentalt och känslomässigt olycklig och bete sig lika oetiskt, omoraliskt och destruktivt mot sin omvärld som under missbruket. Antabus är en tillfällig avhållare tills terapi och omläggning av sociala beteenden och livsstil ger effekt. Slutmålet är ju ändå att lägga av med Antabusen livet ut och kvarstå fri från alkoholen.

Campral har jag däremot själv testat under två månaders tid utan terapeutisk behandling. Resultatet blev att jag inte fick något fysiskt sug after just alkohol. Jag blev inte "öltörstig", helt enkelt. Men det påverkade inte mitt psykiska och känslomässiga tillstånd! Om hjärnan får för sig att dricka för att den minns den berusande effekten (och inte hur gott det smakade) så beordrar den mig att göra det ändå. Jag drack ju ändå för att jag inte hade gjort något åt mitt mentala tillstånd (dvs gått igenom en längre terapeutisk behandling). Jag gör en här en väldigt enkel jämförelse med godis: Låt säga att min kropp/mun inte är sugen på godis. Men om jag ändå mår dåligt psykiskt eller drabbas av ett känslomässigt bakslag, så slår detta ut även en mättad kropp och ett fysiskt sockerberoende. Jag kommer lik förbaskat stoppa i mig! Detta, ladies and gents, är hur ett beroende funkar. Slutmålet, igen, är att kunna lägga Campralen åt sidan resten av livet och kvarstå fri från alkoholen.

Revia kan jag mindre om. Har aldrig använt själv, och känner inga som använt det heller, men beskrivningen låter percis som Camprals funktioner.

Återstår Topiramat och Ibogain. Två för mig helt nya substanser! Jag har inga åsikter om dessa ännu tills jag läst på mer. Men visst, allt som minskar både beroendet och missbruket är kanon! Vad som funkat för mig kanske inte funkar för den andre...

Men för mig betyder BOTAD från alkoholism detsamma som att hux flux på en vecka kunna dricka socialt och kontrollerat efter 30 års missbruk tack vare en en enda liten kemisk substans. Än så länge ser jag det som en omöjlighet. Total avhållsamhet är idag ännu den enda 100%-iga lösningen jag känner till. Och där krävs en total förändring av hela sin livsinställning. Till det räcker inte bara en medicinsk substans!

Höjdrädslan och dess skillnader.

Jag kallar mig visserligen för höjdfobiker, men för mig finns det klara skillnader i förhållandet till själva höjden. Faktorn som avgör är själva kontaken med marken, där jag har kommit fram till att i fri flykt och gärna i fart, utan markkontakt, så är det färre problem. Men efter rejäl självrannsakning, så blev bilden ganska komplicerad ändå... Så här ser min självdiagnos ut:

Jag grejar följande:

1) Flygning i plan. Är inte det minsta flygrädd. Har ännu inte testat en helikoptertur; vill, vill!

2) Drakflygning. Gjorde en tandemdrakflygning år 2001 i Australien på ca 25 minuter. En fantastisk upplevelse som jag gärna gör när som helst igen!

3) Berg- & dalbaneturer nerför (se detaljer nedan)

Jag grejar följande med stor tvekan:

1) Stå längst upp i höga byggnader eller på stupande naturplatser. Grejar Kaknästornet utan större trauman. Och jag har ju faktiskt varit uppe i World Trade Center, halvvägs i Eiffeltornet och "bestigit" Mt Kosciuszko, Australiens högsta berg! Men jag lutar mig ogärna över balkongräcket på 10:e våningen.

Jag grejar inte följande/Vägrar pröva:

1) Bungyjumping. Fy. Fan. Aldrig!

2) Fritt fall på Gröna Lund. Samma sak som med bungyjumping. Aldrig!

3) Den långsamma klättringen uppför en berg- & dalbanebacke. Måste titta i golvet. Men resten är skitkul!

4) Uppfärd i hög hiss med genomskinlig vägg eller golv. Tokblunda eller gå under i ångest...

5) Fallskärmshoppning. Nä, har inget behov av att testa...

6) Luftballongsflygning. Så gott som stillastående på 300 meters höjd i en timme? Aldrig!


Kan tillägga att mina häftigaste drömmar är de när jag flyger fritt...

Liten diagnos på Genusperspektivet

Jösses vad jag och tjejen har ältat angående genusperspektivet och skillnader mellan män och kvinnor… Följande är en lägesrapport, ty jag har SÅ mycket att läsa och lära om detta, men: Det finns hittills inget antingen-eller för mig: det är BÅDE dels biologiskt, OCH socialt konstruerat/inlärt. Först: om inget missnöje finns (nej, olikheter är inte automatiskt ett lidande) bland alla parter utan tvång… så fixa inte vad som inte är trasigt! Men finns det problem, så har jag en klockren jämförelse som skådespelaren Benny Haag sa en gång för att illustrera problemet alkoholism: Ett hus brinner. Ska man stå och älta hur elden uppstod medan huset brinner ner, eller ska man lägga mödan på att släcka den? Med andra ord: skit samma hur problemet uppstod- lös problemet! Ställ bara frågorna: 1) Är det några nackdelar i varje fall? 2) Vill man ändra på något? 3) I så fall, vad?

Det är således helt åt helvete att använda exempelvis det biologiska arvet som en konsekvent ursäkt att påstå att det är ett naturligt orubbligt genetiskt fakta som inte går att ändra på... och därmed inte ens lyfta lilltån för att försöka. För det gör det visst. Det är inte ”bara så” och sen är det bra! Killar är inte bara killar och sen tittar vi passivt på när näste person sparkas ihjäl. Kvinnor är inte bara kvinnor och sen tittar vi passivt på när de är överrepresenterade och lågavlönade inom vård-och barnomsorgen.


Det här är kanske väldigt grovt yxat, men: Diskar inte mannen lika ofta? Se då till att mannen tar sitt ansvar och diskar mer! Och bara för att han inte diskar som han borde, så behöver det inte automatiskt betyda att han inte dammsuger bra eller hämtar ungarna på dagis lika ofta som kvinnan. Inget är bara svart eller vitt jämnt fördelat på varsin sida könet: Om vi undantar alkoholens faktor, så är jag själv övertygad om att mannen exempelvis är mer våldsam än kvinnan till större delen på grund av testosteronet plus större muskelmassa… och till nästan lika stor del på grund av ett sjukt macho-samhällsarv som jag hoppas är sakta på väg att brytas genom allas sinsemellan individuella uppmaningar till förändring både inom arbetsliv, näringsliv och privatliv.

Jag har inga egna barn att utöva mina könsrollsbrytande ideal på, men liten, liten väg att vandra kan vara att inte gå på en hel drös könsstereotyper (som komikern Magnus Betnér ofta uppmanar till). Jag är själv väldigt ointresserad av motorer, bilar och teknik, är allmänt ganska opraktisk inom hantverk, gillar katter mer än hundar, byter ALLTID toarullen när den är slut (gud vad jag hatar denna klyscha!) … och så älskar jag att shoppa kläder och heminredningsdetaljer.

Jag skulle gärna vilja, om jag inte var så feg, att testa och gå till jobbet på ren trots i en veckas tid, iklädd kjol eller klänning. Men jag VET att jag skulle bli uttittad som transa, psykosdrabbad eller cross-dresser! Spott och tvi vilket offer för sjukt inlärda roller man är. En kvinna klär sig däremot i vilket plagg som helst som en man utan minsta reaktion... få erkänner faktiskt att just klädvärlden är en av kvinnans helt öppna spelscener i samhället! Men varför, oh varför envisas 90% av kvinnor att än idag ha långt hår?

Förändringen av negativa könsskillnader är på väg, det är jag övertygad om. Men människan ändras långsamt ur ett decennieperspektiv exempelvis, så tid tar det... Hav tålamod, systrar och bröder.

Även dynga ska få synas och höras...

Det är inte varje dag man får en helt ny grupp att dissa. Listan var lång innan, men välkommen: Svenska Evangeliska alliansen. De har "prytt" tunnelbanan i Stockholm med skyltar som slår ett slag för den kristna kärnfamiljen, vilka RFSL vill stoppa:

En puckad åsikt... men även de ska få höras och synas.

MEN lika viktigt är detta: Om RFSL kränks av just denna skylt så får de väl uppmana sina medlemmar att vara mer stolta över sin sexualitet, inte erkänna sig svaga och faktiskt tåla detta, lika mycket som muslimerna som kränktes av Lars Vilks teckning av mohammed-rondellhunden. Skylten är inget uttalat hot eller någon direkt lögn, och ska därför inte censureras i någon lagform, ty även idiotiska åsikter ska få höras.

Så SL, låt den sitta kvar så alla kan se vilka puckona är! Sen kan man ta avstånd, som jag gör nu: Vissa familjeformer är självklart inte sämre än andra. Vad är ni rädda för, lilla Svenska Evangeliska Allians? Aha, att homoäktenskap inte leder till barn... Eh, har någon hört talas om Mark & Jonas med familj? Eller adoption? Eller vill ni slå fler slag för att adopterade barn är mindre värda än svenskfödda? Er åsikt anser jag vara dynga, men även dynga ska få synas, höras och bli förlöjligad...

Filmcensur föder självcensur

Nu tvingas tydligen filmskaparna klippa i sin egen kommande storfilm ”Arn”. Enbart för att filmcensuren tycker att den ska ha 15-årsgräns. Censurgränsen är väl inget förvånande i sig med en sådan våldsam story, och personligen hoppar jag inte direkt av längtan att se just denna rulle (och har inte läst Jan Guillous böcker, heller). Men det är lite allmän sorg i mitt filmälskarhjärta när först en statlig instans ska godtycka för resten av landets befolkning vad man själv (och ens egna barn) vill se på bio, plus ett ekonomiskt vinsttänkande som slår ut de rent filmiska ambitionerna. Man tvingas censurera sin egen kostsamt producerade produkt för att kunna sälja den med vinst. Trippelsuck för den principen!

En barnförbjudande 15-årsgräns innebär givetvis ett enormt bakslag i biljettintäkter för en film som rider på de alltid heta äventyrs-och fantasygenrerna med svärdsryttare i kampen om gott och ont. Och där ingår en månghövdat stor publik i åldrarna 7-14 år, så tyvärr förstår jag fullt ut filmskaparnas beslut att göra detta. Det är så det är idag, både med filmcensur och ekonomiska vinstintressen. Bruce Willis tvingades tydligen sluta svära i filmen "Die Hard 4.0" så att de amerikanska barnen kunde få se hur han skjuter skurkar- utan att säga "fuck"!

Mina 8 snabba! X 2...

Mina 8 saker jag inte tänker ge någon chans: Fan vad jag är kåt på en utmaningsuppgift som cirkulerar i bloggosfären just nu... jag har visserligen inte blivit utmanad av någon än, men är så jäkla inspirerad att jag verkligen inte vill hålla mig utanför en sån här saftig blogg-stek, så jag tar därmed saken i egna fingrar!

En del är upprepningar av en del av mina gamla bloggposter och krönikor, (och lite inspiration från andra bloggare) och här utelämnar jag givetvis så idiotiskt självklara saker som vilken Miss World-kandidat i världen skulle säga per automatik, som: krig, våldtäkt, miljöförstöring (samt alkohol, vilket för en nykter alkoholist är lika med utdraget självmord)… Men jösses, det är ju så mycket!! Åtta räcker inte- jag MÅSTE ha två avdelningar!! Pretty please? Tack- så egentligen är det 16, plus två bubblare…

Del 1:

1) Föräldraskap. Fullständigt otänkbart. Andras barn är helt, fullt OK att vara runt ett kortare tag… men det är ett ärligt konstaterande av min klaraste ståndpunkt i livet. Se alla mina orsaker HÄR om någon vill. Jag brukar skämtsamt säga att jag hellre målar om kinesiska muren med en tandborste istället för att bli förälder...

2) Censur. En omöjlighet att kunna ställa mig bakom denna dogm och politiska vapen. Hjärntvätt sker i slutna rum, inte öppna. Vad som är äckligt och omoraliskt i någons ögon kan aldrig förbjudas i en fri värld för någon annans.

3) Motorsport. Det i mitt tycke mest cyniskt intelligensbefriade sättet att fucka upp miljön (och ur idrottssynvinkel urtrist): ”Ja- Låt oss för nöjes skull, inför publik, åka 55 varv runt, runt, bidra till den globala uppvärmningen och slösa bränsle som kunde använts till så mycket mer överlevnadsnödvändiga saker!”

4) Bungy-jumping. Jag har höjdfobi. Nuff said. Jag skulle möjligtvis kunna utsätta mig för detta självplågeri om någon betalar mig 50 000:-. No less!

5) Dansband. Var ska vi börja… är det ens någon idé? Det mest hjärndöda musikens värld fött fram sedan he-haw-countryn…

6) Rap/Hip-Hop. Vuxna män i barnkläder och tre kilo smycken, som håller monolog inför en trummaskin med samplade riff och refränger de inte skrivit själva... Ge ut en textsamling eller gör spoken-word, men plåga mig inte med denna ursäkt till ”musik”!

7) Opera. Det går inte. Jag kan inte. Mitt musik-inre går i bitar efter tre sopran- eller tenortoner. Ännu ett evenemang jag ska ha jävligt bra betalt för att bevittna live…

8) Sushi. Matvärldens mest överhypade och smaklösa produkt. RÅ fisk? I sjögräs? Jag har nog prövat det tio gånger i mitt liv, och om det skulle försvinna från all framtidens menyer skulle jag inte sakna det en minut.

Del 2:

1) Religiös fundamentalism. Vid sidan om pengar, den största orsaken till mänskligt elände någonsin. Jag själv har en andlig uppfattning, visst, men den är personlig (och ett verktyg i mitt anammande av AA:s 12 steg som nykter alkoholist), ickeorganiserad, ickepolitiserad och har väldigt lite med världsreligionernas tusenåriga religiösa dogmer, sagor och lögner att göra.

2) Bilägande. Jag hatar bilkörning; stressigt, hetsigt, ansvarsfullt, parkeringsfixande, dyrt som fan ur alla aspekter. Jag hatar också faktumet att bilen dominerar människans tillvaro idag så pass mycket som det gör, med alla miljökonsekvenser som följd.

3). Rökning. Som nykter alkoholist ska jag kanske inte kasta sten i glashus om beroende och svårigheten att bryta ett… men detta brukar jag kalla för det mest korkade beslut man kan ta: A) Förgifta dig själv och din omgivning. B) Lukta bokstavligen soptunna efter varje cigg. C) Betala svindyra pengar för det.

4) Vintern. Vackert att se på. Genom fönstret. Låt mig slippa precis allt annat av minusgrader och snökaos. Jag gav vintern massor av chanser som barn och har fantastiska minnesupplevelser av det. Sorry, inte längre. Vill jag åka slalom en vecka, så drar jag till Alperna. Vad fan tror ni jag flyttade till Australien i sju år för?

5) Giftermål. Varför då? Totalt onödigt bekräftelsebehov ur den rent kärleksmässiga förhållande- synvinkeln. Dessutom dyrt, ståhejigt, tidsödande...

6) Allsång på Skansen. Folkhemmets kanske största byfåne- jönseri, förutom kungahus- vurmeriet.

7) Schlagerfestivalen. Ett favorit- tabu att ogilla! Jag kan stolt säga: Aldrig mer ska jag uppta min tid med att glo på detta i TV. Man får i all ärlighet skilja på musikstilen och event- fenomenet. Det första har haft ett fåtal bra låtar genom alla årtionden… det senare har blivit ett monster, med folklighet som farligaste vapen och drog för att snärja din intellektuellt kulturella tillväxt…

8) Trav/Galopp. Mer folklig storhet som jag bara skakar på huvudet åt och byter TV-kanal så fort det dyker upp. Visst, jag kan också spela om pengar- på Tipset och Oddset; och på RIKTIGA sporter där, alltså. Detta är enbart ett verktyg för spelande, och inte någon sportslig upplevelse…

Bubblare:

Saltlakrits. Nä. Det går inte. Har försökt i 35 år… ge mig en gelégroda när som helst!

Hundägarskap. Andras hundar är helt, fullt OK att vara runt ett kortare tag, precis som med barn… Men jag är ju en kattmänniska i första hand. Vad mer kan jag säga? Läs mer HÄR:

Dä va dä...!

Någon Blogger-kunnig därute??

Jag har länge dragits med att min blogg envisas med att skriva månaderna i mitt datumarkiv på nåt jämra obegripligt rymdspråk. Kolla själva... Inget funkar trots mina upprepade konfigurations-försök där de ska göras . Jag ska försöka leta på Bloggers egna FAQ:s, men vet NÅN därute vad fan som är fel?

Förståndshandikappade föräldrars vara, eller icke...?

Vem ska ta hand om de förståndshandikappades eventuella barn? Jag åkte till jobbet härom veckan och följande hände: En kvinna med barnvagn plus ett barn gick på min ganska fullpackade buss. Hon grymtade när hon drog upp vagnen att: ”där ska jag ha plats”. Inget konstigt med det, varpå jag och min sätesgranne flyttar oss från sätena bredvid det avsedda vagnutrymmet. Men det var kvinnans oväntat uppkäftiga ton jag reagerade på. Hon var mellan 20-30 år men kroppsspråkade och pratade som ett barn. Hennes uppsyn gav dessutom tydliga tecken på förståndshandikapp- eller om det var lågintelligens, jag kunde inte avgöra helt. Hon ringde sedan upp sin partner på mobilen och fortsatte låta som en sjuåring. Hon räckte över mobilen till sin ca 2-åriga dotter i vagnen och lät henne högljutt jollra med pappa på andra sidan luren och skrattade ikapp med denne. Till synes gulligt, kanske, men jag blev så illa berörd av hela situationen, och försökte att inte lyssna innan jag gick av två hållplatser senare.

Varför blev jag upprörd och så känsloblandad? Jag fick bara sånt medlidande med barnet, helt enkelt. Hur ska denna kvinna kunna uppfostra sitt barn på ett fungerande sätt? Hon var ju ett barn själv. Men vadå, familjen kanske hade det jättebra överlag? Pappan och morföräldrarna kanske vägde upp mot mammans ev. brister? Hur kan jag totaldissa någon annans situation?

Usch, mina fördomar, fördomar… Jag vet att tvångssteriliseringen av individer i Sverige på 30-70-talen är ett kolsvart socialt kapitel i landets historia. Jag hatar överförmynderi av ren princip. Alla är fria att ha sex och få barn idag (utom könsbytare- detta kapitel är värt ett eget inlägg!), och så ska det vara… Men vem tar egentligen hand om de förståndshandikappades eventuella barn när de själva uppenbart inte kommer att kunna det? Finns det någon praxis i preventivt syfte, eller gör man som ”vanligt” från socialtjänsten när barnen väl är födda och far illa från fall till fall, även de fall med normalintelligenta föräldrar? OM de far illa, ska väldigt tydligt sägas. Läs inte in något automatiskt förmyndaraktigt förakt här nu, bara en stilla undran. Det är väl lika naturligt som att tänka sig att en vuxen med ett barns intelligens inte ska bli läkare eller poliser, heller. Eller?

Jag kanske enbart ska hålla käft- jag vet inte ens om jag kvalificerar mig som åsiktsyttrare i egenskap av att inte vara just förälder…

Ur rädslan föds humorn.

Länge sedan jag hade ett inlägg nu… förklaringar är minisemester med jobbet och efterföljande personliga schismer… men äntligen fick jag slut-inspiration till ett som jag filat på länge och som är både en hyllning till humorn som företeelse, ett slag för yttrandefrihet och tryckfrihet samtidigt som det är en uppmaning att gå i toleransens, självrannsakningens och kärlekens fotspår.

Utan humor i livet, så känns det som om det vore en outhärdlig resa. Jag har gått igenom alla mina favoritavdelningar inom företeelsen humor och kommit fram till följande tes: Fanns inte rädslan, så skulle det inte finnas humor heller. Jag vet, det är ingen jättenyhet, precis; humorn bygger så gott som uteslutande på fördomar av alla de slag. Skulle inte män exempelvis antas vara sportfånar och kvinnor antas vara modefixerade, så skulle vi inte skratta åt deras besatthet i respektive område. Likaså om skottars snålhet och prästers skenhelighet. De ska bete sig på ett visst sätt, och vi skrattar när de understryker våra fördomar… men också lika mycket när de inte gör det. Henrik Schyfferts humordokumentär på SVT år 2006 hade sina brister, men den gick ändå intressant in på de stora kulturskillnaderna i vad som betraktas som roligt i olika länder.

I den svenska Politiska Korrekthetens anda är det väl allmänt erkänt att man inte bör ha fördomar om vare sig kön, ålder, sexuell läggning, nationalitet, sjukdomar, utseenden, hudfärg, religion eller dialekter? Visst. Men fanns inte dessa fördomar, så skulle inte humorn ha många utrymmen att röra sig i! I kölvattnet av Muhammedteckningarna, nätmobbning och alla jämra ”kränkta” personer till höger och vänster, så förhandsgarderar en av mina favoritkomiker, Magnus Betnér, sig exemplariskt genom att titulera sin stand-up-turné ”Ingenting är heligt” så att han hämningslöst kan ösa på. Skitbra! Jag själv är nykter alkoholist och vet att folk har en hel drös med fördomar runt vad en sådan är. Alla skämt om alkisar är för mig evigt välkomna. Skulle jag bli kränkt varje gång någon drar ett alkisskämt, så är det enbart mitt problem och eviga olycka. Jag skrattar högljutt åt komiska eländesskildringar om både missbruk och beroende, för jag vet skillnaden mellan allvaret och det harmoniska i att kunna bjuda på garvet iklädd den rollen! Läs också Oscar Swartz lysande inlägg om en nödvändig social självkänsla och stryktålighet HÄR:

Salighet är enligt mig ett harmoniskt accepterande att allt är som det ska i varje situation, alltså ett slags guds mening, och därmed en frånvaro av rädsla. Jisses ja, hur skulle man inte önska en värld utan rädsla? Rädslan är ett tillstånd som jag har lärt mig att försöka se på enligt en klassisk tolkning: Utan lidande vet man inte hur man bär sig åt för att uppskatta lycka. Motsatsernas behov för varderas existens, därmed. Alltså är rädslan och lidandet en nödvändig vågskål och måttstock på upplevelsen. Men jag vill känna att man kan träna in att det ligger en frihet och styrka i att veta att varje människa har ett val hur man vill uppleva varje situation. En alltid gällande sanning för mig är alltså: Det finns alltid ett val för alla människor överallt hur man vill må! Man måste alltså ha klivit in i mörkret och smakat på det för att sen kunna välja att endera stanna kvar, endera gå tillbaks i ut i ljuset, eller som jag: öppna svängdörr!

Hur menar jag då? Jag gillar alla typer av filmer, TV-spel, bilder, romaner och TV-program- även våldsamma och råa sådana. Men det är min skyldighet att för en oinvigd förklara skillnaden mellan att betrakta hur andra beter sig i dessa, suga på de primitiva och eggande drifterna ett tag... för att sedan kunna ta avstånd från att praktisera dessa i verkligheten! Jag kan ha drömmar om nätterna och fantasier på dagarna om att jag beter mig lika destruktivt som i filmer och romaner, men det är enbart en ventil för att lufta dessa drifter. Slutmålet för mig i det verkliga livet med både ord och handlingar är ju ändå deras motsatser!

Tillbaks till humorn: kan man då i så fall filosofiskt påstå att humorn är ett övergångstillstånd, ett slags nödvändigt försvar på väg mot salighet? Hade Jesus, Buddha och Ghandi humor? I deras salighetsvärld av ett sinnestillstånd i varande och ett slags neutral kärlek, så kanske humorn inte behövs för dem själva? Jag är kluven här: Kärlek är glädje, men så är även skrattet. Rädsla föder humor, men rädslan är även det enda som föder hat. Snacka om paradox. Men är då rädslan verkligen det enda som föder humor, och gäller det bara området satir/parodi? Är inte ologikens och anakronismens obetalbara världar också underbara vapen i humorarsenalen? Jag tänker på Monty Pythons, Gary Larsons eller Killinggängets galenskaper: Medeltidsriddare med mobiltelefoner. Hajar i glasögon vid dukade restaurangbord. Vikingar i joggingskor… men vänta, det är ju enbart fördomar även där, om hur vi vill eller förväntar oss att dessa ska bete sig! Hmm, återstår då skadeglädjen. Är det den enda ”sanna” glädjen som talesättet påstår? Den ligger väl tryggt i en ”ren” humoravdelning som Slapstick/någon som gör bort sig/clownerier? Reaktionen från dessa är ju faktiskt inget annat än: ”Haha, vilken tur att det är den andre som gör bort sig, skadar sig och förlorar istället för jag själv!” Men de enda egenskaperna som skadeglädjen samspelar med är ju avundsjukan, hämndbegäret och högmodet, som ju också bygger på rädsla som säger att den personens beskaffenhet är ett potentiellt hot mot mig och mitt välmående genom dennes situation eller beteende!

Fan, är det så i en perfekt, harmonisk värld att humorn är avskaffad? Där man bara använder den som historiefilosofiskt studieobjekt? Buddhas vision om varandet, utan vare sig begär eller lidande, som det mest eftersträvansvärda tillståndet i universum…Vill jag ha det så? Tja, inte riktigt än, så då får jag väl välja att vara rädd ibland ett tag till… hehe.