Avskräckande martyrsits som förälder

Och så undrade någon varför jag aldrig kommer att bli förälder? Läs bara HÄR !
Wollins krönika är dessutom ett skolexempel på den typen av föräldramartyr-skrivande (Anne Haavisto, Linda Skugge, Åsa Larsson mfl...) som jag har extra jävligt svårt för, som låter lite så här: "Förälder är min stolt påtagna livsuppgift, men guuud om ni visste vad jooobbigt det faktiskt är med barn, och nu ska ni alla få höra i utstuderad detalj vilken uuuppoffring det är- stön, gnissel och buhu..." Och det är inte satir det handlar om, då skrattet gång på gång dränks i förtvivlans och allvarets paranoja. Sluta klaga!! Ni kan inte säga att ni inte visste att det var just den typen av uppoffring som skulle följa med föräldraskapet... dygnet runt i minst 18 år framåt. Förvånade? Ni har gjort ert val- jag kan förstå valet- men ni får noll kryss i min sympati-kolumn. I gengäld kan jag lova att aldrig plåga er med en enda negativt skriven rad ur den barnfria synvinkeln.

OK, jag är inte dummare än att jag fattar vilken medhållspublik och frälst församling sånt är riktat till. Ska jag sluta läsa det jag retar mig på, säger någon? Nej, jag läser ofta just det jag inte gillar, just för att kunna känna, njuta av och bekräfta min motsats till deras liv, val och resonemang, för att motivera mitt val. Men inte läser jag Vi föräldrar, precis...