Hundattack!

Ännu en orsak varför katter är att föredra: Igår råkade jag ut för en hundattack igen- andra gången på tre år. Eller attack... jag var på väg hem över en liten förortsäng i Nacka. En stor okopplad jycke med ägare stod tio meter bort. Jycken skällde till, slängde med huvudet och satte av mot mig. Ägaren hojtade: "Nej, kom hit, sluta" till jycken, utan effekt. Jag hann inte tänka så mycket, stelnade till men sprang inte, utan böjde mig undan hundens svängande rörelse (tänk Keanu Reeves i The Matrix undan kulorna) när han nafsade förbi min hand som jag höll min påse i. Ägaren hann upp jycken, bannade den och försäkrade mig att det var lugnt för mig att fortsätta. Jag väntade dock tills de var på långt avstånd ifrån mig innan jag, med lätt skakande knän gick vidare. Jag är tacksam att jag nästan har avskaffat mina extrema hat-tankar mot människor, och förlät honom direkt inom mig själv för obehaget hans jycke fick mig att lida.

Ägarens ursäktande kommentar är ändå det som jag mest minns efter denna mini-incident: "Jag ska straffa honom!" Han sa det två gånger med eftertryck till mig. Nej, käre hundägare, gör inte det. Håll honom bara kopplad vid allmän gångväg. Det är det enda jag begär.