Att övervakas eller inte?

Ang. den FRA-lag som kan komma att klubbas igenom snart: Jag själv har varken något brottsligt eller skamfyllt (vilket härligt godtyckligt uttryck!) att dölja, och tanken på att någon skulle avlyssna min telefon eller e-mailtrafik fyller mig inte med oro en sekund. Fan, jag skulle till och med kunna gå med på en installerad övervakningskamera så de kan spela in band efter band på hur jag petar näsan, har kinky-sex med min tjej, går omkring naken och ser på våldsfilmer… ja det är ungefär så ”olagligt” jag lever idag!

Jag är inte alarmist; risken att det skulle bli ett fascistiskt, diktatoriskt Orwell-samhälle av Sverige ser jag också som obefintlig. USA bär väl ännu inte sådana tydliga konsekvensspår av The Patriot Act, eller måste jag läsa på mer? Dock finns faktiskt svenska smulor av den praktiken, i fråga om sexköpslagen- där vuxna individer inte får bestämma över vad man vill göra med sin egen kropp, och narkotikalagarna, där vuxna normalbrukare (och inte langare) av mildare substanser än alkohol inte anses veta sitt eget bästa.

Men det är grundprincipen- ”Bodströmssamhällets princip”, alltså, att staten tar på sig uniformen för att godtyckligt och måfåigt kunna övervaka all telefon- och Internettrafik över nationsgränserna, med allt vad det innebär av polisens resurser, som får mig på tvären. Kameraövervakning av allmänna utrymmen såsom tunnelbanor, bussar och stadstorg ser jag inga större bekymmer med, men innanför individens dörr ska ni fan inte gå! Jag skiter för egen del i, som nämnt, om jag bevakas då jag inte lidit av paranoja eller skam sen jag slutade dricka alkohol. Men jag kan däremot vara principiellt solidarisk med alla andra som lider av det. Ordet integritet vill jag helst inte använda- det har söndermalts nog i media. Och givetvis, paradoxalt nog så begås en merpart av alla våldsdåd inomhus… det om något av två onda ting borde vara en mer trovärdig motivering till övervakning från gamle Bodström!

Är detta baserat på en statlig tjänsteåkomma, egentligen; ett dolt sjukligt kontrollbehov, likt en överbeskyddande förälder som inte kan finna sig i att barnen blivit vuxna och faktiskt kan ta egna beslut? Och maskerar detta kontrollbehov med skyddsmotiveringar av alla de slag?

Ha- nu vet jag; varför inte skissa på en roman eller filmmanus, vars text jag delar och samskriver med en polare utomlands…? Och grejen kan vara att vi i skämtsam ton kommer låta som terrorister i vår korrespondens. Den fiktiva texten/romanen skulle ju givetvis handla om både barnporr, al-Qaida, bombtillverklning, vapensmuggling, trafficking och allt man kan tänka sig som skulle ge utslag på övervakningsapparaturen av jordskalvs-proportioner. Dagen det sedan knackar på min dörr och SÄPO står där med vapen och häktningsorder, så ska jag lugnt öppna, undra vad fan de vill och agera precis så fullt oskyldig som jag faktiskt är i min egenskap som samvetsren medborgare: Jag har ju bara skrivit fiktion och gjort research!