Jakten på den orörda melodin!

Den fantastiska känslan när en ny låt har fötts är obeskrivlig. I går gjorde en just det under mina gitarrfingrar... och idag föll texten också på plats! Jag ryser och skälver av glädje och tacksamhetens tårar fyller ögonvrån- det är det här som jag menar är tillräckligt för mig av livets höjdpunkter, utan att behöva skaffa barn. Och bland det viktigaste för mig när jag skriver musik, är att melodin eller riffen inte låter som något annat. Jag kan verkligen inte vara ensam som musiker att scanna själen och minnet med den slinga jag nyss skapat och hoppas att den inte låter likadant som någon annan? Alltså Den Stora Frågan som låtskrivare: Är detta taget eller snott? Och det är en jävla skillnad på inspiration och plagiat!

Jag vet inte, men det är skitviktigt för mig när jag skriver låtar att det inte är en melodi som jag redan hört… det är nog min längtan efter unikheten i det jag skapar som är bakom jakten på den orörda melodin. Jag kan rakt av, rata och kassera en bra slinga som jag efter ihärdigt kännande, känner igen som något någon skrev och sjöng för decennier sedan. Det är sannolikt ett hopplöst företag, då varje låt nog redan har funnits eller finns egentligen, (som min seriefavorit, Lise Myhres Nemi redan konstaterat!) i och med att det bara är en kombinationsfråga om toner som faktiskt redan existerar… (det gäller bara att byta ackorden!) Men om jag inte har hört den själv, så har jag ju rent skapar-samvete utan att vara plagiatör... Jag har ju genom åren hört massor av melodislingor av artister som jag själv komponerat åratal innan! Nej, jag stannar här innan jag svävar iväg över till den eviga diskussionen om andra kulturområden där det påstås att inget ”nytt” finns... plus diskussionen om upphovsrätt och fildelning!