"Dr. Death"- en liberal förebild.

I går släpptes Jack Kevorkian ur fängelse; den amerikanske läkaren, notorisk för sin förespråkan av både passiv och aktiv dödshjälp, dömdes år 1998 för MORD för att ha injicerat en dödlig giftdos på en ALS-sjuk, som med full mental beslutsförmåga bett om detta. Mellan 1990 och 1998 hjälpte han över hundra obotligt sjuka patienter att avsluta sitt lidande med att förse dem med medel, varpå de själva utförde handlingen. Ämnet dödshjälp saknar verkligen inte diskussionsutrymme med dess tre variabler: Aktiv, passiv och läkarassisterad.

Men det jag finner mest märkligt i ett liberalt perspektiv i hela självmordsfrågan, är att man i demokratiskt fria samhällen sägs ha rätt över sitt liv och kropp (undantaget prostitution)- men inte över sin egen död. Jag förstår protesterna- oftast blir självmord dock inte ens ensak, då det med stor sannolikhet berör många anhöriga som nog till varje pris vill se personen vid liv så länge som möjligt. Men de som förvägrar en anhörig- som antingen lider av en plågsamt obotlig sjukdom eller ständig livsångest, att dö på dennes egna begäran, agerar enligt mig på ett sätt som klart begränsar individens frihet. Det verkar därigenom som att man har automatisk skyldighet att leva, vilket låter ganska absurt. Vem är sedan att avgöra om man ska leva fritt (jag vill dö) eller solidariskt (jag avstår-för andras skull)? Jag själv är idag glad att jag blev född, men många är nog inte det.

De flesta kan nog ändå hålla med om att minskande av lidande är en av huvuduppgifterna i samhället. Och huvudfrågan här blir nog: vems lidande ska gälla högst i beslutet? De anhörigas eller den obotligt sjuke? Ska det kanske bedömas efter hur många anhöriga som lider av beslutet, ur en ren majoritets-synvinkel? Nej, frågan är långt ifrån okomplicerad, men för mig är Kervorkian en liberal förebild.

Idag är aktiv dödshjälp för obotligt sjuka endast lagligt i tre länder; Holland, Belgien och Israel. Må det bli fler. Snart.