Klasstillhörighet är en knepig bit...

Jag hade en intressant diskussion för nån vecka sen med min flickvän om klasstillhörighet, då våra uppväxter är så pass likartade. Jag driver ofta i tal och skrift med företeelser som jag varken identifierar mig med eller håller med om i rena värderingar. Jag aktar mig för rent hån och förakt (det ger mig så dåliga energivibbar och stjäl så mycket tid); jag vill oftast se det positiva i att bejaka olikheter utan att nedvärdera själva människovärdet.

Jag är uppväxt i en medelklassfamilj. Upp till 10 års ålder var uppväxten kanske av den lägre rangen av medelklass, om man nu ska dela upp den alls- och från 10 var det ganska rakt i mittfåran. Stolt och stolt över just den klasstillhörigheten vete fan om jag kan påstå att jag är… men mitt arv av det är nog anledningen till att jag idag kan kasta blickar åt båda hållen av ändarna på klass-skalan och skaka på huvudet: White-trashen med sina drag av lågutbildade, kedjerökande, pitbullsägande och TV-såpsberoende tonårsföräldraskap… och Överklassens kännetecken av kreditkortsflashande på någon Stureplanskrog, samt dess konsekvenslösa habegär i att äga så mycket mer än vad man rimligtvis kan behöva under en livstid, såsom både golfbanor, miljongarderober och en bil/båt per familjemedlem.

Jag påstår inte att dessa läger automatiskt måste avsky varandra heller, men det finns en själlöshet i båda som jag sneglar på med ett kort, suckande budskap för mig själv: Jag är inte dem, vill inte vara som dem och är glad och tacksam över detta faktum. Missförstå mig rätt nu- jag kan umgås med individer ur båda lägren givetvis, men jag vill och kan inte sätta en identifikationsetikett däremellan. Jag vill alltså varken bära slips eller fiskrensar-handskar på jobbet, så att säga! Men självklart skulle jag hellre vilja ha mycket pengar än lite- det handlar ju om hur man hanterar pengatillgången och hur man värderar sin omgivning utifrån detta.

Men någon medelsvensson erkänner jag mig heller verkligen inte som, då jag vägrar skaffa både bil och barn... och som liberal står jag ju hellre ut än smälter in, samtidigt som jag hellre tar order än ger dem i de flesta sammanhang… det handlar ju om så mycket mer än klass i rent hushållsekonomiska termer, också. Såsom exempelvis just de rena smakskillnader i kultur, som paradoxalt nog korsar klassgränserna hej vilt…

Nej, nu svamlar jag iväg. Så jag stannar där, som jag brukar säga på AA-mötena.