Lösning på bostadskrisen... utan barn-baksmälla!

Sthlm Citys artikel från 6/11 om hur man löser bostadskrisen har en intressant vinkling: Om fler blev sambor med sina partner, så skulle fler lägenheter lösgöras. Helst logiskt, och dessutom ganska träffande för mig själv som i dagarna planerar just detta. Kul att kunna bidra till ett av svaren på bostadsfrågan! Men sen kommer från politikerhåll ett baksmälle-argument och ett sånt där för-givet-tagande igen angående folks livsstilsvanor:

"Kortsiktigt kanske vi löser problemet, men resultatet när en man och kvinna flyttar ihop blir att befolkningen ökar och att då krävs än fler bostäder, säger bostadsborgarrådet i Stockholm, Kristina Alvendahl, m."

Aha. Det är alltså ALLTID barnafödande som händer när någon flyttar ihop! Man tar så självklart för givet att det inte finns människor som ALDRIG kommer skaffa barn och bli den idealiska kärnfamiljen. Men vi finns! Som jag och min partner, även om vi är i klar minoritet i fråga om alternativa livsval. Så, Alvendahl, mitt ansvar är redan taget dubbelt upp genom mina två beslut att flytta ihop med den jag älskar... och att aldrig bidra till befolkningsökningen plus bostadskrisen därigenom!

Klädkoder, byxhänget och skoluniformer...

Modet är sannerligen på modet. Nej, några moraliska klädkoder i skolan vill jag inte veta av. Men jag har inga barn och mina åsikter kanske därför ska tas med en näve vägsalt. Jag tycker personligen inte heller att 12-åringar ska bära smink. Eller röka. Men mode, sexuella och moraliska signaler genom just modet är inte en skolangelägenhet eller skolansvar. Det måste vara en föräldraangelägenhet och ingen annans. Människan bombarderas i västvärldssamhället av signaler genom media och mode på ett sätt som jag inte ens kunde föreställa mig som tonåring. En ung människa är ingen färdigutvecklad människa, men det är föräldrarna/vårdnadshavarna och ingen annan i första hand som ändå sätter gränser för både alkohol, droger, våld, skadegörelse och mobbning!

I fallet med just byxhänget vill jag säga: Fult är det sannerligen, men det är återigen det moraliska generationsspöket som talar, när förbud eller tvingande regler kommer på tal. Nej, förbjud för tusan inte denna stora komik- detta kommer om några år att ses på med lika stor humor som det idag görs åt 80-talets hockeyfrilla och 70-talets skjortkragar- tro mig! Jag har vänt på det hela, slutat slösa irritationsenergi och skrattar numera för mig själv åt hur otroligt fult det är, utan förbuds-förmyndaraktigt tänk… Det roligaste är när fjortisarna ska springa efter bussen och blir tvungna att dra upp brallorna hela tiden! Och vad säger egentligen tonårstjejerna? Är detta hur de vill att deras sexiga pojkvänner ska gå omkring? Nä, sorry, det är ju (klysch-klysch) insidan som ska räknas, eller hur..?

I mitt förra hemland Australien drällde det, i det sanna engelska arvets anda, av skoluniformerade barn i alla åldrar och dessutom könsseparerade (och väldigt ofta katolska) sådana, och inget av det hade mitt gillande. Jag har ännu ingen statistik på huruvida barns utbildning stärks genom skoluniformers inverkan. Jag har däremot länge förstått och halvt köpt tanken att mobbningen kan kommas åt genom att inte peka ut klasskillnader, ty i uniformen är alla jämlika. Men detsamma i detta fall vill jag se statistikt bevis på hur mobbning sjunkit genom just uniformen innan jag ger tummen upp. Jag kan innan dess bara tala för mig själv om hur jag fungerade som tonåring i Sverige; jag hade hatat varenda minut av att ha tvingats bära skoluniform. Verkligen hatat. Hade min studiemotivation höjts, tro?

Förståndshandikappade föräldrars vara, eller icke...?

Vem ska ta hand om de förståndshandikappades eventuella barn? Jag åkte till jobbet härom veckan och följande hände: En kvinna med barnvagn plus ett barn gick på min ganska fullpackade buss. Hon grymtade när hon drog upp vagnen att: ”där ska jag ha plats”. Inget konstigt med det, varpå jag och min sätesgranne flyttar oss från sätena bredvid det avsedda vagnutrymmet. Men det var kvinnans oväntat uppkäftiga ton jag reagerade på. Hon var mellan 20-30 år men kroppsspråkade och pratade som ett barn. Hennes uppsyn gav dessutom tydliga tecken på förståndshandikapp- eller om det var lågintelligens, jag kunde inte avgöra helt. Hon ringde sedan upp sin partner på mobilen och fortsatte låta som en sjuåring. Hon räckte över mobilen till sin ca 2-åriga dotter i vagnen och lät henne högljutt jollra med pappa på andra sidan luren och skrattade ikapp med denne. Till synes gulligt, kanske, men jag blev så illa berörd av hela situationen, och försökte att inte lyssna innan jag gick av två hållplatser senare.

Varför blev jag upprörd och så känsloblandad? Jag fick bara sånt medlidande med barnet, helt enkelt. Hur ska denna kvinna kunna uppfostra sitt barn på ett fungerande sätt? Hon var ju ett barn själv. Men vadå, familjen kanske hade det jättebra överlag? Pappan och morföräldrarna kanske vägde upp mot mammans ev. brister? Hur kan jag totaldissa någon annans situation?

Usch, mina fördomar, fördomar… Jag vet att tvångssteriliseringen av individer i Sverige på 30-70-talen är ett kolsvart socialt kapitel i landets historia. Jag hatar överförmynderi av ren princip. Alla är fria att ha sex och få barn idag (utom könsbytare- detta kapitel är värt ett eget inlägg!), och så ska det vara… Men vem tar egentligen hand om de förståndshandikappades eventuella barn när de själva uppenbart inte kommer att kunna det? Finns det någon praxis i preventivt syfte, eller gör man som ”vanligt” från socialtjänsten när barnen väl är födda och far illa från fall till fall, även de fall med normalintelligenta föräldrar? OM de far illa, ska väldigt tydligt sägas. Läs inte in något automatiskt förmyndaraktigt förakt här nu, bara en stilla undran. Det är väl lika naturligt som att tänka sig att en vuxen med ett barns intelligens inte ska bli läkare eller poliser, heller. Eller?

Jag kanske enbart ska hålla käft- jag vet inte ens om jag kvalificerar mig som åsiktsyttrare i egenskap av att inte vara just förälder…

Öppet "brev" till Påven- Grattis till Vatikanens jättebarnhem!

Hej Påven samt alla ni i Vatikanen!

Jag ser med spänning fram emot det gigantiska barnhem som ni kommer öppna då ni på fullt allvar anser att det är Guds oförhandlingsbara vilja att människan bara ska föröka sig och föröka sig, oavsett konsekvenserna för mänskligheten. Det har kommit till min vetskap att ni inom katolska kyrkan är emot preventivmedel, abort och sex utanför äktenskapet. Jag vet inte var ni varit det sista århundradet, men planeten Jordens invånarantal av människor har just sprängt 6-miljardersvallen och majoriteten lever under miserabla förhållanden, samtidigt som växthuseffekten som följd av vår ökande befolknings behov, dessutom sägs hota att ta kål på både växter, hav och djur. Preventivmedel och aborter är ju förslag till åtgärder både mot sexuellt överförbara, dödliga sjukdomar som HIV & AIDS, och mot oönskade barn.

Men då ni konsekvent förespråkar och anser att alla samlag världen över enbart ska resultera i födda barn så erbjuder ni även ett starkt ansvar och en offervilja för att ta hand om dessa. Er förmodade lösning på ett jättebarnhem är ofantligt behjärtansvärt- ni får gärna skicka en utförlig plan var detta barnhem ska uppföras, (borde inte hela Vatikanstaten i sig rymma en del?) hur transporter från världens alla hörn ska skötas, hur allt ska finansieras, osv.

Ni har mitt fulla stöd i ansvaret ni tagit på er av konsekvenserna av er hållning! Människor har sex. Människor äter också mat. Detta är arv av hur vi är skapta, oavsett skapare. Ni som tycks vilja förbjuda folk att ha sex utan barnavel i tanken, varför inte följa en annan kär dödssynd- Frosseri, och dess påbud fullt ut, och förbjuda folk att äta enbart för att det är gott och inte för att överleva? Är inte det ett intressant tips till er att ta ställning till, kära Vatikan? Inte? Attans synd att bibelns upphovsmän inte kunde förutse befolkningsexplosionen!

Nybakade potentiella alkoholister?

"Fy fan vad vi är bra"... och i högriskzon för alkoholism?

I mitt jobb som verksamhetspersonal för Länkarna, så ingår att ibland hålla föreläsningar för skolklasser om konsekvenserna av att bli beroende. Detta tillstånd kallas däremot oftast för narkoman eller alkoholist, och det senare har jag själv varit sen jag var 25. Igår höll jag och min kollega föredrag för två grupper sjundeklassare. Nervigt för mig själv, men något jag verkligen vill göra i min identitet som nykter alkis.

Alkohol är vår enda lagliga drog förutom läkemedel. Det går idag aldrig att hindra människor från att evolvera eller utveckla sig. I detta ingår även driften att berusa sig eller njuta av substanser. Som liberal är jag principiellt emot nästan allt vad förbud heter. Beroende kan man bli av allt, som bekant. Jag står alla gånger för en förespråkan för fördelen med att avstå från alla sinnesförändrande substanser, istället för förbud. Fastnar man och behöver ta sig ur det, ska man få hjälp- alltså skadereduktion.

Så, självklart inser jag att 90% av de ungdomar vi snackade inför kommer ignorera vår föreläsning, börja dricka alkohol och testa andra droger... och av dessa, kommer 10% garanterat att fastna i det. Vårt samhälle bygger så mycket på alkohol att det ibland känns som att fäkta mot väderkvarnar. Men det viktigaste jag försökte nå ut med till dessa 13-14-åringar (förutom ett par smaskiga avskräckande skildringar av mina avgiftningar), var faktumet att ett beroende/missbruk är ett, av WHO, fullt erkänt sjukdomstillstånd- och därmed inget att skämmas över, plus att detta går i arv. De tjoande studenterna i dagarna, på lastbilsflak med skumpan flödande, har nog få aningar om ett sådant släktarv som undanhållits deras vetskap p.g.a av skam, skuld och ren medicinsk okunskap. Jag kommer aldrig skaffa egna barn. Men hade jag gjort det, så hade jag aldrig skämts över att upplysa dem om att alkoholism går i vår släkt och att risken därmed är mycket högre att de ska fastna i ett beroende. Lika naturligt som om det hade gällt nötallergi! Normaliteten av ett beroendetillstånd är svårt att få folk att inse, beroende (haha) på den oerhörda komplexiteten i det. Mer följer, var så säkra!

P.S: Sommarens första dag- my ass! Jag stod i morse vid busshållplatsen i 11 graders ishavsvindar och frös som en j-a snögubbe!!