Tack för att sopsortering är mitt eget j-a ansvar!

Nejdå, jag inte slutat blogga. Det handlar bara om inspiration och ork. Samt en nödvändig anpassning till ett nytt jobb, som faktiskt tar mycket energi. Idag kändes det lika sjävklart som det ska när man skriver. Därför:

Det är fantastiskt hur ens egna självbelåtna övertygelse att man har rätt och gör rätt fullständigt förblindar en! De som känner mig vet att jag vurmar för miljön och planeten exempelvis genom mina livsval att aldrig skaffa motorfordon eller barn. Jag har därutöver alltid varit en ganska fanatisk sopsorterare. I mitt förra bostadsområde fanns containrar för både papper, glas, kartong, metallburkar och hårdplast. Jag flyttade dock sommaren 2006 till min nuvarande Nackaförort, och gissa min bestörtning då det i mitt nya bostadsområde ”bara” fanns behållare för glas, papper och kartong! Jag var helt övertygad om att anledningen till att det inte fanns några för de två övriga materialen, var för att min hyresvärd var för snål för att handha detta.

Jag har spottat och svurit i nästan två år åt att jag ”tvingats” slänga tonvis med konservburkar och plastflaskor i de vanliga soporna. Jag äger ju ingen bil, och att åka buss med alla mina metallburkar och plastflaskor till min gamla sopstation ett par kilometer bort… nä, där gick min gräns för vad jag kände att jag kunde göra. Allt var ju självklart min onda och snåla hyresvärds fel, trodde jag. Men efter två korta telefonsamtal som jag gjorde häromdagen så föll skammen dubbelt upp på mig själv: det är ju kommunen som ombesörjer sopsorteringen häromkring! Hyresvärdens fastighetsskötare upplyste kort och enkelt om var den kommunala sopstationen fanns: bokstavligen runt hörnet- drygt 250 meters promenad från mitt hus…

Jisses, det finns SÅ många enkla regler och lagar som finns, men där jag drar mina egna slutsatser utan att ta reda på alla fakta innan jag fäller min uppgivna och besvikna dom! Vad har jag för försvar? Jag brukar ibland slentrianmässigt skylla på att jag dels har bott utomlands länge nog, och dels att jag har levt i en sjuk bubbla av alkoholism där all mitt kunskapsintagande och min initiativförmåga begränsats och omöjliggjorts under ett helt årtionde. Jodå, det är visserligen fakta, men jag har ju för h-e varit tillbaks i Sverige i snart fem år nu, och varit nykter och tillfrisknande lika länge! Det är därmed slut på ursäkterna och dags att vakna upp framför ett berg av självklarheter.

Så, hur känns det att hela ansvaret faller på mig och min envisa oförmåga att ta reda på hela situationsförhållandet innan jag pekar finger och svär? Bra- för ett eget ansvar är i alla fall inom min kontroll och helt i linje med mina värderingar. Att i sann någon-annan-ismen-anda envist hänvisa ansvaret över till, eller skylla på statens inkompetens eller kommunens bristande upplysning är förbi (hoppas jag)!