BOTA alkoholism? Det är så mycket mer än bara ett fysiskt sug!

Få skulle bli gladare än jag om alkoholism kunde botas. Men att vara botad betyder ju att man kan dricka normalt igen efter år av missbruk, helt utan negativa effekter. Ja, mediciner kan ta ner det fysiska suget. Men sen då? Låt mig först säga att få områden är så komplicerade som just högkonsumtion/överkonsumtion/beroende/missbruk/alkoholism. Och att dra gränsen däremellan är oerhört komplext och kan ta åratal att komma fram till, väldigt mycket tack vare den sociala skamstämplen kring tillståndet.

Men om vi pratar alkoholism, så betyder det att man aldrig kan dricka igen utan att åter sitta fast i samma skit som man först drabbades av. En nötallergiker måste exemplevis avstå från nötter resten av livet. Visst, han kan äta nötter igen, men han blir sjuk och riskerar att dö. Han är de facto aldrig BOTAD från eller IMMUN mot sin kroppsliga intolerans mot nötter. Det är exakt likadant med alkoholism. Men visst, alkoholism ödelägger inte bara ens eget liv, utan massor av närståendes på sätt som allergier inte gör.

Sedan lite över fyra år tillbaks är jag själv nykter alkoholist tack vare 12-stegsbehandling, gemenskapers stöd i AA & Länkarna, samt viss kognitiv terapi.

Antabus som hjälpmedel har jag själv aldrig testat. Men jag har mött åtskilliga som använt det. Det funkar till synes likt en elchock gör: Man blir fysiskt sjuk av att dricka alkohol, och är därigenom en rent avskräckande effekt och därmed en negativ motivator. Med andra ord: att käka antabus resten av livet utan uppföljande terapi, är som att gå- visserligen spritfri- men samtidigt mentalt och känslomässigt olycklig och bete sig lika oetiskt, omoraliskt och destruktivt mot sin omvärld som under missbruket. Antabus är en tillfällig avhållare tills terapi och omläggning av sociala beteenden och livsstil ger effekt. Slutmålet är ju ändå att lägga av med Antabusen livet ut och kvarstå fri från alkoholen.

Campral har jag däremot själv testat under två månaders tid utan terapeutisk behandling. Resultatet blev att jag inte fick något fysiskt sug after just alkohol. Jag blev inte "öltörstig", helt enkelt. Men det påverkade inte mitt psykiska och känslomässiga tillstånd! Om hjärnan får för sig att dricka för att den minns den berusande effekten (och inte hur gott det smakade) så beordrar den mig att göra det ändå. Jag drack ju ändå för att jag inte hade gjort något åt mitt mentala tillstånd (dvs gått igenom en längre terapeutisk behandling). Jag gör en här en väldigt enkel jämförelse med godis: Låt säga att min kropp/mun inte är sugen på godis. Men om jag ändå mår dåligt psykiskt eller drabbas av ett känslomässigt bakslag, så slår detta ut även en mättad kropp och ett fysiskt sockerberoende. Jag kommer lik förbaskat stoppa i mig! Detta, ladies and gents, är hur ett beroende funkar. Slutmålet, igen, är att kunna lägga Campralen åt sidan resten av livet och kvarstå fri från alkoholen.

Revia kan jag mindre om. Har aldrig använt själv, och känner inga som använt det heller, men beskrivningen låter percis som Camprals funktioner.

Återstår Topiramat och Ibogain. Två för mig helt nya substanser! Jag har inga åsikter om dessa ännu tills jag läst på mer. Men visst, allt som minskar både beroendet och missbruket är kanon! Vad som funkat för mig kanske inte funkar för den andre...

Men för mig betyder BOTAD från alkoholism detsamma som att hux flux på en vecka kunna dricka socialt och kontrollerat efter 30 års missbruk tack vare en en enda liten kemisk substans. Än så länge ser jag det som en omöjlighet. Total avhållsamhet är idag ännu den enda 100%-iga lösningen jag känner till. Och där krävs en total förändring av hela sin livsinställning. Till det räcker inte bara en medicinsk substans!

Nybakade potentiella alkoholister?

"Fy fan vad vi är bra"... och i högriskzon för alkoholism?

I mitt jobb som verksamhetspersonal för Länkarna, så ingår att ibland hålla föreläsningar för skolklasser om konsekvenserna av att bli beroende. Detta tillstånd kallas däremot oftast för narkoman eller alkoholist, och det senare har jag själv varit sen jag var 25. Igår höll jag och min kollega föredrag för två grupper sjundeklassare. Nervigt för mig själv, men något jag verkligen vill göra i min identitet som nykter alkis.

Alkohol är vår enda lagliga drog förutom läkemedel. Det går idag aldrig att hindra människor från att evolvera eller utveckla sig. I detta ingår även driften att berusa sig eller njuta av substanser. Som liberal är jag principiellt emot nästan allt vad förbud heter. Beroende kan man bli av allt, som bekant. Jag står alla gånger för en förespråkan för fördelen med att avstå från alla sinnesförändrande substanser, istället för förbud. Fastnar man och behöver ta sig ur det, ska man få hjälp- alltså skadereduktion.

Så, självklart inser jag att 90% av de ungdomar vi snackade inför kommer ignorera vår föreläsning, börja dricka alkohol och testa andra droger... och av dessa, kommer 10% garanterat att fastna i det. Vårt samhälle bygger så mycket på alkohol att det ibland känns som att fäkta mot väderkvarnar. Men det viktigaste jag försökte nå ut med till dessa 13-14-åringar (förutom ett par smaskiga avskräckande skildringar av mina avgiftningar), var faktumet att ett beroende/missbruk är ett, av WHO, fullt erkänt sjukdomstillstånd- och därmed inget att skämmas över, plus att detta går i arv. De tjoande studenterna i dagarna, på lastbilsflak med skumpan flödande, har nog få aningar om ett sådant släktarv som undanhållits deras vetskap p.g.a av skam, skuld och ren medicinsk okunskap. Jag kommer aldrig skaffa egna barn. Men hade jag gjort det, så hade jag aldrig skämts över att upplysa dem om att alkoholism går i vår släkt och att risken därmed är mycket högre att de ska fastna i ett beroende. Lika naturligt som om det hade gällt nötallergi! Normaliteten av ett beroendetillstånd är svårt att få folk att inse, beroende (haha) på den oerhörda komplexiteten i det. Mer följer, var så säkra!

P.S: Sommarens första dag- my ass! Jag stod i morse vid busshållplatsen i 11 graders ishavsvindar och frös som en j-a snögubbe!!