Välkommen i gänget, Axén Olin!

Kristina Axén Olin har alkoholproblem. Jag hoppas verkligen inte att hon är just alkoholist, ty ett sådant öde önskar jag ingen. Jag är själv alkoholist men en nykter sådan, inne på mitt femte år. Om hon verkligen ÄR alkoholist, så räcker verkligen inga 30 dagars behandling och sen är det bra. ”Hitta tillbaka till en bra livsbalans” gör man inte på denna korta tid. Oddsen är dessutom rätt taskiga, helt enkelt, om man har denna åkomma, därför att bara ca 30 % av de som diagnosticeras korrekt och går behandling lyckas ta sig ur detta- alltså hålla sig från återfall resten av livet. Jag är alltså lyckligt lottad. Min egen kamp pågick i nio år sammanlagt mot denna sjukdom, för en sådan är det, om än en väldigt komplex sådan. Idag är det ingen kamp längre, men jag har lagt om livsstil och livsfilosofi på massor av plan.

Jag hoppas också att Olin, en erkänt aktiv motståndare mot droger och sprututbyten förstår att hon själv i första hand är missbrukare av drogen alkohol. Den är inte annorlunda än andra droger i beroendebilden bara för att den är legal. Jag hoppas att den 12-stegsbehandling hon undergår sig (som verkligen inte är någon dagis-lek och tar lång tid) gör att hon tar sig till den, fullföljer den, får träffa andra missbrukare och kommer ut på andra sidan som både spritfri och en bättre person. Jag hoppas hennes maktposition och feta plånbok inte lurar henne att hon skulle vara annorlunda i sjukdomen, om hon har den. Alkoholismen, missbruket och beroendet kommer i många grader och ingens öde är det andra likt.

Men det kan ju som sagt vara så att hon inte är alkoholist, för gränsen är svår och segdragen att dra. Jag försökte länge intala mig samma sak men fick kapitulera innan jag hade lyckats förstöra hela mitt liv. Jag har sett alltför många dö i förtid eller leva ett ohyggligt liv i förnekelse av sitt problem. Och i många fall har de inte ens lagt av då de har insett detta problem. Så stark är drivkraften i ett beroende. Jag säger som 12-stegare: välkommen i gänget! Inte av elak ironi, utan för att hon verkligen inte är ensam. Vi är många, då tio procent av befolkningen har denna åkomma och många berömdheter bland den. En ruggigt hög siffra i mina ögon.

BOTA alkoholism? Det är så mycket mer än bara ett fysiskt sug!

Få skulle bli gladare än jag om alkoholism kunde botas. Men att vara botad betyder ju att man kan dricka normalt igen efter år av missbruk, helt utan negativa effekter. Ja, mediciner kan ta ner det fysiska suget. Men sen då? Låt mig först säga att få områden är så komplicerade som just högkonsumtion/överkonsumtion/beroende/missbruk/alkoholism. Och att dra gränsen däremellan är oerhört komplext och kan ta åratal att komma fram till, väldigt mycket tack vare den sociala skamstämplen kring tillståndet.

Men om vi pratar alkoholism, så betyder det att man aldrig kan dricka igen utan att åter sitta fast i samma skit som man först drabbades av. En nötallergiker måste exemplevis avstå från nötter resten av livet. Visst, han kan äta nötter igen, men han blir sjuk och riskerar att dö. Han är de facto aldrig BOTAD från eller IMMUN mot sin kroppsliga intolerans mot nötter. Det är exakt likadant med alkoholism. Men visst, alkoholism ödelägger inte bara ens eget liv, utan massor av närståendes på sätt som allergier inte gör.

Sedan lite över fyra år tillbaks är jag själv nykter alkoholist tack vare 12-stegsbehandling, gemenskapers stöd i AA & Länkarna, samt viss kognitiv terapi.

Antabus som hjälpmedel har jag själv aldrig testat. Men jag har mött åtskilliga som använt det. Det funkar till synes likt en elchock gör: Man blir fysiskt sjuk av att dricka alkohol, och är därigenom en rent avskräckande effekt och därmed en negativ motivator. Med andra ord: att käka antabus resten av livet utan uppföljande terapi, är som att gå- visserligen spritfri- men samtidigt mentalt och känslomässigt olycklig och bete sig lika oetiskt, omoraliskt och destruktivt mot sin omvärld som under missbruket. Antabus är en tillfällig avhållare tills terapi och omläggning av sociala beteenden och livsstil ger effekt. Slutmålet är ju ändå att lägga av med Antabusen livet ut och kvarstå fri från alkoholen.

Campral har jag däremot själv testat under två månaders tid utan terapeutisk behandling. Resultatet blev att jag inte fick något fysiskt sug after just alkohol. Jag blev inte "öltörstig", helt enkelt. Men det påverkade inte mitt psykiska och känslomässiga tillstånd! Om hjärnan får för sig att dricka för att den minns den berusande effekten (och inte hur gott det smakade) så beordrar den mig att göra det ändå. Jag drack ju ändå för att jag inte hade gjort något åt mitt mentala tillstånd (dvs gått igenom en längre terapeutisk behandling). Jag gör en här en väldigt enkel jämförelse med godis: Låt säga att min kropp/mun inte är sugen på godis. Men om jag ändå mår dåligt psykiskt eller drabbas av ett känslomässigt bakslag, så slår detta ut även en mättad kropp och ett fysiskt sockerberoende. Jag kommer lik förbaskat stoppa i mig! Detta, ladies and gents, är hur ett beroende funkar. Slutmålet, igen, är att kunna lägga Campralen åt sidan resten av livet och kvarstå fri från alkoholen.

Revia kan jag mindre om. Har aldrig använt själv, och känner inga som använt det heller, men beskrivningen låter percis som Camprals funktioner.

Återstår Topiramat och Ibogain. Två för mig helt nya substanser! Jag har inga åsikter om dessa ännu tills jag läst på mer. Men visst, allt som minskar både beroendet och missbruket är kanon! Vad som funkat för mig kanske inte funkar för den andre...

Men för mig betyder BOTAD från alkoholism detsamma som att hux flux på en vecka kunna dricka socialt och kontrollerat efter 30 års missbruk tack vare en en enda liten kemisk substans. Än så länge ser jag det som en omöjlighet. Total avhållsamhet är idag ännu den enda 100%-iga lösningen jag känner till. Och där krävs en total förändring av hela sin livsinställning. Till det räcker inte bara en medicinsk substans!

Nybakade potentiella alkoholister?

"Fy fan vad vi är bra"... och i högriskzon för alkoholism?

I mitt jobb som verksamhetspersonal för Länkarna, så ingår att ibland hålla föreläsningar för skolklasser om konsekvenserna av att bli beroende. Detta tillstånd kallas däremot oftast för narkoman eller alkoholist, och det senare har jag själv varit sen jag var 25. Igår höll jag och min kollega föredrag för två grupper sjundeklassare. Nervigt för mig själv, men något jag verkligen vill göra i min identitet som nykter alkis.

Alkohol är vår enda lagliga drog förutom läkemedel. Det går idag aldrig att hindra människor från att evolvera eller utveckla sig. I detta ingår även driften att berusa sig eller njuta av substanser. Som liberal är jag principiellt emot nästan allt vad förbud heter. Beroende kan man bli av allt, som bekant. Jag står alla gånger för en förespråkan för fördelen med att avstå från alla sinnesförändrande substanser, istället för förbud. Fastnar man och behöver ta sig ur det, ska man få hjälp- alltså skadereduktion.

Så, självklart inser jag att 90% av de ungdomar vi snackade inför kommer ignorera vår föreläsning, börja dricka alkohol och testa andra droger... och av dessa, kommer 10% garanterat att fastna i det. Vårt samhälle bygger så mycket på alkohol att det ibland känns som att fäkta mot väderkvarnar. Men det viktigaste jag försökte nå ut med till dessa 13-14-åringar (förutom ett par smaskiga avskräckande skildringar av mina avgiftningar), var faktumet att ett beroende/missbruk är ett, av WHO, fullt erkänt sjukdomstillstånd- och därmed inget att skämmas över, plus att detta går i arv. De tjoande studenterna i dagarna, på lastbilsflak med skumpan flödande, har nog få aningar om ett sådant släktarv som undanhållits deras vetskap p.g.a av skam, skuld och ren medicinsk okunskap. Jag kommer aldrig skaffa egna barn. Men hade jag gjort det, så hade jag aldrig skämts över att upplysa dem om att alkoholism går i vår släkt och att risken därmed är mycket högre att de ska fastna i ett beroende. Lika naturligt som om det hade gällt nötallergi! Normaliteten av ett beroendetillstånd är svårt att få folk att inse, beroende (haha) på den oerhörda komplexiteten i det. Mer följer, var så säkra!

P.S: Sommarens första dag- my ass! Jag stod i morse vid busshållplatsen i 11 graders ishavsvindar och frös som en j-a snögubbe!!