Jämställdheten ökar kvinnors alkoholmissbruk

Denna idé hade jag ursprungligen med anledning av tidningen Metros artikel om unga alkoholmissbrukande kvinnor för en tid sedan. Men nu med Kristina Axén Olins behandling för alkoholmissbruk, (och mitt tidigare inlägg) så blev den ju ännu hetare: Alkoholmissbruket är jämställdhetens och kvinnans frigörelses baksida. Kvinnorörelsen har självklart haft en enormt nödvändig och positiv genomslagskraft det senaste seklet. Men nu tänkte jag bara ge en förklaringsbild som jag sett, märkt och hört inom missbrukarvärlden: I och med att jämställdheten mellan könen ökat så har ju inte bara fördelarna hunnit ikapp, utan även nackdelarna. Och en är i form av bruket av alkohol, vår enda lagliga drog förutom tobak och läkemedel. Nej, även om jag jobbar inom missbruksvården och är nykter alkoholist själv, så talar jag nu inte ur synvinkeln förbudsivrare eller rabiat alkoholmonopols-försvarare heller, utan som observatör av ett månghövdat och komplicerat samhällsfenomen.

Familje-Sverige av igår hade till större delen den gamla traditionella uppdelningen: Mannen= yrkesarbetande/pengaförsörjare. Kvinnan= hemmafru/mamma/hemskötare. Jovisst, krökats har det gjorts förr genom århundradena i norden. Mannen har i mitt följande exempel supit hejdlöst ända från början av seklet, tills att nykterhetsrörelsen plus motbokens införande satte någorlunda käppar i hjulet... medan kvinnans hemmafruplats logiskt utgjorde ett, för både familjen, hemmet och samhället, överlevnadsnödvändigt värn mot alkoholens miljöer. Visst, en mans yrke var tillräckligt viktigt även på 1920-60-talet för att supas bort helt, men supandet frodades enklast då han kunde slinka in på ölcafét efter avslutad arbetsdag. Kvinnan var de facto inte lika samhällsfri, inte lika naturligt utsatt för suparmiljöer och tog på sig ett helt annat familjeansvar genom att heller inte kunna börja dricka.

Tack och lov i frihetens namn från 1960-talet, så har kvinnan både kunnat göra yrkeskarriär på (nästan) lika villkor och självförverkliga sig då könsrollerna i det svenska samhället sakta men säkert håller på att planas ut. Men med detta följer ovillkorligen mer jämt fördelade spelplaner för könen i alla miljöer där alkoholen går som en Rosita-röd tråd genom det svenska samhället. Visst har en hemmafru kunnat både supa och käka piller tidigare, men historien beskriver ändå missbruket under 1900-talet som ett i det närmaste totalt mansdominerat område. Fortfarande än idag i missbruksvården, är 7 av 10 alkoholister män. Men kvinnorna närmar sig snabbt i den kategorin, då alla nu kan supa på allt mer lika villkor i jämlikhetens kölvatten.

Avslutningsvis så har det öppna, fria västvärldssamhället också den effekten att yngre prövar alkohol och droger, givetvis med både för- och nackdelar. Det är enligt mig och liberalt tänkande en ofrånkomlig, nödvändig och på väldigt lång sikt övergående effekt av att människan är fri att göra vad hon vill utan att skada andra (och därmed begränsa andras frihet) - utan statligt tvång och förbud. Men inte heller utan konsekvenser- jag vet vad detta ställer till och kostar samhället. Jag skulle inget hellre se att det dracks mindre och togs mindre droger i samhället- men i så fall baserat på fördelarna med att frivilligt avstå, inte för att man straffas och förbjuds för att man inte avstår. Låter det utopiskt? Jag hoppas verkligen inte det, och återkommer i mer detalj framöver!

Välkommen i gänget, Axén Olin!

Kristina Axén Olin har alkoholproblem. Jag hoppas verkligen inte att hon är just alkoholist, ty ett sådant öde önskar jag ingen. Jag är själv alkoholist men en nykter sådan, inne på mitt femte år. Om hon verkligen ÄR alkoholist, så räcker verkligen inga 30 dagars behandling och sen är det bra. ”Hitta tillbaka till en bra livsbalans” gör man inte på denna korta tid. Oddsen är dessutom rätt taskiga, helt enkelt, om man har denna åkomma, därför att bara ca 30 % av de som diagnosticeras korrekt och går behandling lyckas ta sig ur detta- alltså hålla sig från återfall resten av livet. Jag är alltså lyckligt lottad. Min egen kamp pågick i nio år sammanlagt mot denna sjukdom, för en sådan är det, om än en väldigt komplex sådan. Idag är det ingen kamp längre, men jag har lagt om livsstil och livsfilosofi på massor av plan.

Jag hoppas också att Olin, en erkänt aktiv motståndare mot droger och sprututbyten förstår att hon själv i första hand är missbrukare av drogen alkohol. Den är inte annorlunda än andra droger i beroendebilden bara för att den är legal. Jag hoppas att den 12-stegsbehandling hon undergår sig (som verkligen inte är någon dagis-lek och tar lång tid) gör att hon tar sig till den, fullföljer den, får träffa andra missbrukare och kommer ut på andra sidan som både spritfri och en bättre person. Jag hoppas hennes maktposition och feta plånbok inte lurar henne att hon skulle vara annorlunda i sjukdomen, om hon har den. Alkoholismen, missbruket och beroendet kommer i många grader och ingens öde är det andra likt.

Men det kan ju som sagt vara så att hon inte är alkoholist, för gränsen är svår och segdragen att dra. Jag försökte länge intala mig samma sak men fick kapitulera innan jag hade lyckats förstöra hela mitt liv. Jag har sett alltför många dö i förtid eller leva ett ohyggligt liv i förnekelse av sitt problem. Och i många fall har de inte ens lagt av då de har insett detta problem. Så stark är drivkraften i ett beroende. Jag säger som 12-stegare: välkommen i gänget! Inte av elak ironi, utan för att hon verkligen inte är ensam. Vi är många, då tio procent av befolkningen har denna åkomma och många berömdheter bland den. En ruggigt hög siffra i mina ögon.