Jämställdheten ökar kvinnors alkoholmissbruk

Denna idé hade jag ursprungligen med anledning av tidningen Metros artikel om unga alkoholmissbrukande kvinnor för en tid sedan. Men nu med Kristina Axén Olins behandling för alkoholmissbruk, (och mitt tidigare inlägg) så blev den ju ännu hetare: Alkoholmissbruket är jämställdhetens och kvinnans frigörelses baksida. Kvinnorörelsen har självklart haft en enormt nödvändig och positiv genomslagskraft det senaste seklet. Men nu tänkte jag bara ge en förklaringsbild som jag sett, märkt och hört inom missbrukarvärlden: I och med att jämställdheten mellan könen ökat så har ju inte bara fördelarna hunnit ikapp, utan även nackdelarna. Och en är i form av bruket av alkohol, vår enda lagliga drog förutom tobak och läkemedel. Nej, även om jag jobbar inom missbruksvården och är nykter alkoholist själv, så talar jag nu inte ur synvinkeln förbudsivrare eller rabiat alkoholmonopols-försvarare heller, utan som observatör av ett månghövdat och komplicerat samhällsfenomen.

Familje-Sverige av igår hade till större delen den gamla traditionella uppdelningen: Mannen= yrkesarbetande/pengaförsörjare. Kvinnan= hemmafru/mamma/hemskötare. Jovisst, krökats har det gjorts förr genom århundradena i norden. Mannen har i mitt följande exempel supit hejdlöst ända från början av seklet, tills att nykterhetsrörelsen plus motbokens införande satte någorlunda käppar i hjulet... medan kvinnans hemmafruplats logiskt utgjorde ett, för både familjen, hemmet och samhället, överlevnadsnödvändigt värn mot alkoholens miljöer. Visst, en mans yrke var tillräckligt viktigt även på 1920-60-talet för att supas bort helt, men supandet frodades enklast då han kunde slinka in på ölcafét efter avslutad arbetsdag. Kvinnan var de facto inte lika samhällsfri, inte lika naturligt utsatt för suparmiljöer och tog på sig ett helt annat familjeansvar genom att heller inte kunna börja dricka.

Tack och lov i frihetens namn från 1960-talet, så har kvinnan både kunnat göra yrkeskarriär på (nästan) lika villkor och självförverkliga sig då könsrollerna i det svenska samhället sakta men säkert håller på att planas ut. Men med detta följer ovillkorligen mer jämt fördelade spelplaner för könen i alla miljöer där alkoholen går som en Rosita-röd tråd genom det svenska samhället. Visst har en hemmafru kunnat både supa och käka piller tidigare, men historien beskriver ändå missbruket under 1900-talet som ett i det närmaste totalt mansdominerat område. Fortfarande än idag i missbruksvården, är 7 av 10 alkoholister män. Men kvinnorna närmar sig snabbt i den kategorin, då alla nu kan supa på allt mer lika villkor i jämlikhetens kölvatten.

Avslutningsvis så har det öppna, fria västvärldssamhället också den effekten att yngre prövar alkohol och droger, givetvis med både för- och nackdelar. Det är enligt mig och liberalt tänkande en ofrånkomlig, nödvändig och på väldigt lång sikt övergående effekt av att människan är fri att göra vad hon vill utan att skada andra (och därmed begränsa andras frihet) - utan statligt tvång och förbud. Men inte heller utan konsekvenser- jag vet vad detta ställer till och kostar samhället. Jag skulle inget hellre se att det dracks mindre och togs mindre droger i samhället- men i så fall baserat på fördelarna med att frivilligt avstå, inte för att man straffas och förbjuds för att man inte avstår. Låter det utopiskt? Jag hoppas verkligen inte det, och återkommer i mer detalj framöver!

BOTA alkoholism? Det är så mycket mer än bara ett fysiskt sug!

Få skulle bli gladare än jag om alkoholism kunde botas. Men att vara botad betyder ju att man kan dricka normalt igen efter år av missbruk, helt utan negativa effekter. Ja, mediciner kan ta ner det fysiska suget. Men sen då? Låt mig först säga att få områden är så komplicerade som just högkonsumtion/överkonsumtion/beroende/missbruk/alkoholism. Och att dra gränsen däremellan är oerhört komplext och kan ta åratal att komma fram till, väldigt mycket tack vare den sociala skamstämplen kring tillståndet.

Men om vi pratar alkoholism, så betyder det att man aldrig kan dricka igen utan att åter sitta fast i samma skit som man först drabbades av. En nötallergiker måste exemplevis avstå från nötter resten av livet. Visst, han kan äta nötter igen, men han blir sjuk och riskerar att dö. Han är de facto aldrig BOTAD från eller IMMUN mot sin kroppsliga intolerans mot nötter. Det är exakt likadant med alkoholism. Men visst, alkoholism ödelägger inte bara ens eget liv, utan massor av närståendes på sätt som allergier inte gör.

Sedan lite över fyra år tillbaks är jag själv nykter alkoholist tack vare 12-stegsbehandling, gemenskapers stöd i AA & Länkarna, samt viss kognitiv terapi.

Antabus som hjälpmedel har jag själv aldrig testat. Men jag har mött åtskilliga som använt det. Det funkar till synes likt en elchock gör: Man blir fysiskt sjuk av att dricka alkohol, och är därigenom en rent avskräckande effekt och därmed en negativ motivator. Med andra ord: att käka antabus resten av livet utan uppföljande terapi, är som att gå- visserligen spritfri- men samtidigt mentalt och känslomässigt olycklig och bete sig lika oetiskt, omoraliskt och destruktivt mot sin omvärld som under missbruket. Antabus är en tillfällig avhållare tills terapi och omläggning av sociala beteenden och livsstil ger effekt. Slutmålet är ju ändå att lägga av med Antabusen livet ut och kvarstå fri från alkoholen.

Campral har jag däremot själv testat under två månaders tid utan terapeutisk behandling. Resultatet blev att jag inte fick något fysiskt sug after just alkohol. Jag blev inte "öltörstig", helt enkelt. Men det påverkade inte mitt psykiska och känslomässiga tillstånd! Om hjärnan får för sig att dricka för att den minns den berusande effekten (och inte hur gott det smakade) så beordrar den mig att göra det ändå. Jag drack ju ändå för att jag inte hade gjort något åt mitt mentala tillstånd (dvs gått igenom en längre terapeutisk behandling). Jag gör en här en väldigt enkel jämförelse med godis: Låt säga att min kropp/mun inte är sugen på godis. Men om jag ändå mår dåligt psykiskt eller drabbas av ett känslomässigt bakslag, så slår detta ut även en mättad kropp och ett fysiskt sockerberoende. Jag kommer lik förbaskat stoppa i mig! Detta, ladies and gents, är hur ett beroende funkar. Slutmålet, igen, är att kunna lägga Campralen åt sidan resten av livet och kvarstå fri från alkoholen.

Revia kan jag mindre om. Har aldrig använt själv, och känner inga som använt det heller, men beskrivningen låter percis som Camprals funktioner.

Återstår Topiramat och Ibogain. Två för mig helt nya substanser! Jag har inga åsikter om dessa ännu tills jag läst på mer. Men visst, allt som minskar både beroendet och missbruket är kanon! Vad som funkat för mig kanske inte funkar för den andre...

Men för mig betyder BOTAD från alkoholism detsamma som att hux flux på en vecka kunna dricka socialt och kontrollerat efter 30 års missbruk tack vare en en enda liten kemisk substans. Än så länge ser jag det som en omöjlighet. Total avhållsamhet är idag ännu den enda 100%-iga lösningen jag känner till. Och där krävs en total förändring av hela sin livsinställning. Till det räcker inte bara en medicinsk substans!

Nybakade potentiella alkoholister?

"Fy fan vad vi är bra"... och i högriskzon för alkoholism?

I mitt jobb som verksamhetspersonal för Länkarna, så ingår att ibland hålla föreläsningar för skolklasser om konsekvenserna av att bli beroende. Detta tillstånd kallas däremot oftast för narkoman eller alkoholist, och det senare har jag själv varit sen jag var 25. Igår höll jag och min kollega föredrag för två grupper sjundeklassare. Nervigt för mig själv, men något jag verkligen vill göra i min identitet som nykter alkis.

Alkohol är vår enda lagliga drog förutom läkemedel. Det går idag aldrig att hindra människor från att evolvera eller utveckla sig. I detta ingår även driften att berusa sig eller njuta av substanser. Som liberal är jag principiellt emot nästan allt vad förbud heter. Beroende kan man bli av allt, som bekant. Jag står alla gånger för en förespråkan för fördelen med att avstå från alla sinnesförändrande substanser, istället för förbud. Fastnar man och behöver ta sig ur det, ska man få hjälp- alltså skadereduktion.

Så, självklart inser jag att 90% av de ungdomar vi snackade inför kommer ignorera vår föreläsning, börja dricka alkohol och testa andra droger... och av dessa, kommer 10% garanterat att fastna i det. Vårt samhälle bygger så mycket på alkohol att det ibland känns som att fäkta mot väderkvarnar. Men det viktigaste jag försökte nå ut med till dessa 13-14-åringar (förutom ett par smaskiga avskräckande skildringar av mina avgiftningar), var faktumet att ett beroende/missbruk är ett, av WHO, fullt erkänt sjukdomstillstånd- och därmed inget att skämmas över, plus att detta går i arv. De tjoande studenterna i dagarna, på lastbilsflak med skumpan flödande, har nog få aningar om ett sådant släktarv som undanhållits deras vetskap p.g.a av skam, skuld och ren medicinsk okunskap. Jag kommer aldrig skaffa egna barn. Men hade jag gjort det, så hade jag aldrig skämts över att upplysa dem om att alkoholism går i vår släkt och att risken därmed är mycket högre att de ska fastna i ett beroende. Lika naturligt som om det hade gällt nötallergi! Normaliteten av ett beroendetillstånd är svårt att få folk att inse, beroende (haha) på den oerhörda komplexiteten i det. Mer följer, var så säkra!

P.S: Sommarens första dag- my ass! Jag stod i morse vid busshållplatsen i 11 graders ishavsvindar och frös som en j-a snögubbe!!

Hjärnor ej vid sina fulla bruk!

Jag vet inte för vilken jävla gång i ordningen jag tar min buss till jobbet och bevittnar en busskur där några störda individer krossat glaset. I morse stod jag i spåren av ett rejält jobb utfört- Storängens hållplats var förvandlad till en veritabel krigsbunker av glassplitter. Men det var tydligen en mening i detta- i den meningen att jag får en utmärkt anledning att dra upp ett knippe ämnen helt "uppåt min gränd": Föräldraskap/barnfrihet och alkohol!

Nej, jag är ingen förepråkare av generaliseringar och total-stereotyper av människor, utom i satir & humor-syften. Jag har själv inte bevittnat sådana här händelser "live"på nästan två decennier, men hade det funnits en bevakningskamera är jag övertygad om att det visat att individerna varit:

1. Manliga
2. Åldersmässigt mellan 12-20
3. Sannolikt inte nyktra/opåverkade

Tror ni mig inte? I alla tre fallen handlar det om hjärnor ej vid sina fulla bruk. Att manliga individer är mer våldsamma är ett faktum, sen är det bara en fråga vilken slagsida av kombinationen testosteron och samhällsinlärda könsrollsbeteenden som väger tyngst, men ett jävla faktum är det!!

Sedan så är tonåringar inga fullt utvecklade människor vars hjärnor inte kommer hänga med fullt ut i kedjan tanke-känslor-handling på ett antal år framåt.

Och det behöver knappast nämnas att en av droger (JA och åter JA, alkohol är den enda lagliga drogen vi har, förutom läkemedel!) påverkad hjärna inte fungerar friskt. Detta är inga ursäkter, utan enbart förklaringar. Och vems är ansvaret? Rätt gissat: föräldrarnas och ingen annans. Individers utveckling i denna ålder må påverkas av allt i livet, men när man skalar av lagren så ligger ansvaret enbart där och ingen annanstans. Är man inte redo att vara förälder livet ut, så ska man inte bli det heller.

Nänä, man behöver inte vara packad eller drogpåverkad för att slå sönder en busskur; det räcker nog med en nobbad kärlek, ett orättvist skolbetyg, svikna familjelöften, ett osunt tryck att vara häftig för att duga inför kompisar, eller en understimulans i fråga om sysselsättningar. Sociala tonåringar (alla måste givetvis inte vara det!) behöver någonstans att vara och ha någonting att göra- jag tror ju knappast att vandaliseringen i Rosengård nyligen, grundar sig på en medveten politisk aktion från tonåringarnas sida. Och det är givetvis ett samspel mellan föräldrar, skola och kommunen- i form av fritidsalternativ och vårdinsatser. Men OK; jag bor inte där, jag har inte researchat nog, jag kan inte hela bakgrunden just där- jag spekulerar bara.

Så, ni föräldrar/vårdnadshavare: vad i h-e gör ni när era barn sysselsätter sig med detta? Hur har era egna värderingar speglat era barn? Vad gör de om helgerna/kvällarna? Vilka är deras kompisar? Dricker de, och vem har i så fall fixat alkoholen? Vilken tid kommer de hem? Kan de redogöra för vad de hållit på med? Har ni någon gång ens frågat dem rakt ut om de vandaliserar? Detta är inte att spela Gestapo; föräldraskap betyder för mig en uppgift att guida, hjälpa och älska någon annan på väg mot självständighet. Men det innebär också ett fullständigt ansvar mot en övrig omgivning att ens barn inte skadar eller förstör för andra. Ingen- upprepat- ingen annan har detta ansvar.

Nä, jag har inget prickfritt förflutet själv. Som tonåring, alt. kanonfull 22-åring så sparkade jag på lyktstolpar så att lampan pajade. Det är min lilla "vandaliseringsskuld" till samhället som jag idag ångrar och förmodligen betalt mångdubbelt för i skattepengar genom åren. Amen.

Men igen för mig själv: jag är tacksam att jag slipper föräldrarollen tack vare mitt aktiva, medvetna val att vara barnfri. Jag är ingen lämplig förälder (eller fritidsledare heller, för den delen!) enbart genom min direkta ovilja mot ansvaret, frihetsberövandet, tålamodet och en hel drös andra faktorer. Så vad är då mitt eget ansvar i detta, utom att själv bli förälder? Ja, först givetvis genom att själv aldrig vandalisera. Och att den gången jag blir vittne till detta, våga säga ifrån och avstyra. Men situationen att munhuggas med fem onyktra tonåringar en fredagkväll vid Slussen eller Orminge, hoppas jag att jag aldrig behöver stå inför. Gör någon det?