Lösning på bostadskrisen... utan barn-baksmälla!

Sthlm Citys artikel från 6/11 om hur man löser bostadskrisen har en intressant vinkling: Om fler blev sambor med sina partner, så skulle fler lägenheter lösgöras. Helst logiskt, och dessutom ganska träffande för mig själv som i dagarna planerar just detta. Kul att kunna bidra till ett av svaren på bostadsfrågan! Men sen kommer från politikerhåll ett baksmälle-argument och ett sånt där för-givet-tagande igen angående folks livsstilsvanor:

"Kortsiktigt kanske vi löser problemet, men resultatet när en man och kvinna flyttar ihop blir att befolkningen ökar och att då krävs än fler bostäder, säger bostadsborgarrådet i Stockholm, Kristina Alvendahl, m."

Aha. Det är alltså ALLTID barnafödande som händer när någon flyttar ihop! Man tar så självklart för givet att det inte finns människor som ALDRIG kommer skaffa barn och bli den idealiska kärnfamiljen. Men vi finns! Som jag och min partner, även om vi är i klar minoritet i fråga om alternativa livsval. Så, Alvendahl, mitt ansvar är redan taget dubbelt upp genom mina två beslut att flytta ihop med den jag älskar... och att aldrig bidra till befolkningsökningen plus bostadskrisen därigenom!

Förståndshandikappade föräldrars vara, eller icke...?

Vem ska ta hand om de förståndshandikappades eventuella barn? Jag åkte till jobbet härom veckan och följande hände: En kvinna med barnvagn plus ett barn gick på min ganska fullpackade buss. Hon grymtade när hon drog upp vagnen att: ”där ska jag ha plats”. Inget konstigt med det, varpå jag och min sätesgranne flyttar oss från sätena bredvid det avsedda vagnutrymmet. Men det var kvinnans oväntat uppkäftiga ton jag reagerade på. Hon var mellan 20-30 år men kroppsspråkade och pratade som ett barn. Hennes uppsyn gav dessutom tydliga tecken på förståndshandikapp- eller om det var lågintelligens, jag kunde inte avgöra helt. Hon ringde sedan upp sin partner på mobilen och fortsatte låta som en sjuåring. Hon räckte över mobilen till sin ca 2-åriga dotter i vagnen och lät henne högljutt jollra med pappa på andra sidan luren och skrattade ikapp med denne. Till synes gulligt, kanske, men jag blev så illa berörd av hela situationen, och försökte att inte lyssna innan jag gick av två hållplatser senare.

Varför blev jag upprörd och så känsloblandad? Jag fick bara sånt medlidande med barnet, helt enkelt. Hur ska denna kvinna kunna uppfostra sitt barn på ett fungerande sätt? Hon var ju ett barn själv. Men vadå, familjen kanske hade det jättebra överlag? Pappan och morföräldrarna kanske vägde upp mot mammans ev. brister? Hur kan jag totaldissa någon annans situation?

Usch, mina fördomar, fördomar… Jag vet att tvångssteriliseringen av individer i Sverige på 30-70-talen är ett kolsvart socialt kapitel i landets historia. Jag hatar överförmynderi av ren princip. Alla är fria att ha sex och få barn idag (utom könsbytare- detta kapitel är värt ett eget inlägg!), och så ska det vara… Men vem tar egentligen hand om de förståndshandikappades eventuella barn när de själva uppenbart inte kommer att kunna det? Finns det någon praxis i preventivt syfte, eller gör man som ”vanligt” från socialtjänsten när barnen väl är födda och far illa från fall till fall, även de fall med normalintelligenta föräldrar? OM de far illa, ska väldigt tydligt sägas. Läs inte in något automatiskt förmyndaraktigt förakt här nu, bara en stilla undran. Det är väl lika naturligt som att tänka sig att en vuxen med ett barns intelligens inte ska bli läkare eller poliser, heller. Eller?

Jag kanske enbart ska hålla käft- jag vet inte ens om jag kvalificerar mig som åsiktsyttrare i egenskap av att inte vara just förälder…

Min totala motpol!

Jag brukar tjata om barnfrihetens fördelar och bilsamhällets nackdelar..., och denna artikel är verkligen min totala motpol av den jag är, dubbelt upp:
http://www.realtid.se/ArticlePages/200709/12/20070912162722_Realtid503/20070912162722_Realtid503.dbp.asp
En tävling i att föda mer barn; och texten är också lite nationalist-läskig: "Föd en patriot på Rysslands nationaldag..." Suck. Jag vet, det är ett annat land, annan kultur, annan samhällsstruktur... men jag ställer ändå frågan: behöver världen verkligen fler barn och fler SUV-fordon i samma paket? Jag vidhåller mina egna två enkla, stolta bidrag till planetens välmående:

1. Jag skaffar inga barn
2. Jag skaffar inga motorfordon

Bara ren uppmuntran till andra...

Avskräckande martyrsits som förälder

Och så undrade någon varför jag aldrig kommer att bli förälder? Läs bara HÄR !
Wollins krönika är dessutom ett skolexempel på den typen av föräldramartyr-skrivande (Anne Haavisto, Linda Skugge, Åsa Larsson mfl...) som jag har extra jävligt svårt för, som låter lite så här: "Förälder är min stolt påtagna livsuppgift, men guuud om ni visste vad jooobbigt det faktiskt är med barn, och nu ska ni alla få höra i utstuderad detalj vilken uuuppoffring det är- stön, gnissel och buhu..." Och det är inte satir det handlar om, då skrattet gång på gång dränks i förtvivlans och allvarets paranoja. Sluta klaga!! Ni kan inte säga att ni inte visste att det var just den typen av uppoffring som skulle följa med föräldraskapet... dygnet runt i minst 18 år framåt. Förvånade? Ni har gjort ert val- jag kan förstå valet- men ni får noll kryss i min sympati-kolumn. I gengäld kan jag lova att aldrig plåga er med en enda negativt skriven rad ur den barnfria synvinkeln.

OK, jag är inte dummare än att jag fattar vilken medhållspublik och frälst församling sånt är riktat till. Ska jag sluta läsa det jag retar mig på, säger någon? Nej, jag läser ofta just det jag inte gillar, just för att kunna känna, njuta av och bekräfta min motsats till deras liv, val och resonemang, för att motivera mitt val. Men inte läser jag Vi föräldrar, precis...

Besatta av barn... och inte mycket mer?

TV4:s dokumentär den 30/5 om stora barnfamiljer i England var starkt fascinerande: Det genomgående draget hos dessa var besattheten att, trots att barnantalet översteg 10, till varje pris föda mer barn. Fyra familjers livsöden skildrades och det var ingen hejd på strävsamheterna, umbärandena och de ekonomiska kriserna... men likt en drogberoende, så var det ändå en 42-årig mammas maniska drivkraft att skaffa ett fjortonde barn så att hennes livsuppgift som omhändertagare skulle kunna fortsätta. Paret satt hos en läkare och försökte desperat få både provrörsbefruktning och äggdonation trots att hennes kropp visade klara tecken på att den hade fått nog...

En annan familjs resonemang i programmet var inte oväntat strikt katolskt, där tiobarnspappan (till synes högutbildad och intelligent) klargjorde att "det där med ha sex med preventivmedel var "evil", och följaktligen uppfostrat en av sina söner att göra precis likadant. Ja, folk får välja sina liv hur de vill. Jag har själv med glädje valt att vara barnfri. Men att föda tio barn och sen se det som en självklarhet att bli försörjd... jag kan, och ska väl inte förstå levnadssättet som för mig gränsade till ett psykotiskt tvångssyndrom, helt enkelt. Nu var ju dessa familjer givetvis extrema undantag, men jag har ju en naiv förhoppning om att återfödselantalet av människan bör vara konstant och inte öka, om vår planet ska ha en chans att klara skivan.

Att det ska vara Guds oförhandlingsbara vilja att befolka planeten utan hänsyn till dagens upplysta konsekvenser, höll nog för ett par tusen år sedan. Men när befolkningsökningen nyligen sprängt sexmiljardersvallen, så är det ännu ett tecken på att religionen, i dess mörkaste stunder, vägrar betänka globala fakta som att det där med att blint föröka oss i en välfärdsdel av världen... inte är en hållbar idé i längden.

Nej, nu ska inte religionen få all skuld. Mycket måste handla om biologisk fortplantningsdrift blandat med traditionens grupptryck och personligt självförverkligande- eller kanske bristen på det? Storbritannien har ju en generös bidragspolitik till barnfamiljer, så mycket vet jag. Därför har man utöver rika barnkullar också höga tal i tonårsföräldraskap, därför att man kan bli med barn, sätta det i system i 25 års tid och även bli försörjd av staten. Men det kan man ju i Sverige också, för all del.

Hjärnor ej vid sina fulla bruk!

Jag vet inte för vilken jävla gång i ordningen jag tar min buss till jobbet och bevittnar en busskur där några störda individer krossat glaset. I morse stod jag i spåren av ett rejält jobb utfört- Storängens hållplats var förvandlad till en veritabel krigsbunker av glassplitter. Men det var tydligen en mening i detta- i den meningen att jag får en utmärkt anledning att dra upp ett knippe ämnen helt "uppåt min gränd": Föräldraskap/barnfrihet och alkohol!

Nej, jag är ingen förepråkare av generaliseringar och total-stereotyper av människor, utom i satir & humor-syften. Jag har själv inte bevittnat sådana här händelser "live"på nästan två decennier, men hade det funnits en bevakningskamera är jag övertygad om att det visat att individerna varit:

1. Manliga
2. Åldersmässigt mellan 12-20
3. Sannolikt inte nyktra/opåverkade

Tror ni mig inte? I alla tre fallen handlar det om hjärnor ej vid sina fulla bruk. Att manliga individer är mer våldsamma är ett faktum, sen är det bara en fråga vilken slagsida av kombinationen testosteron och samhällsinlärda könsrollsbeteenden som väger tyngst, men ett jävla faktum är det!!

Sedan så är tonåringar inga fullt utvecklade människor vars hjärnor inte kommer hänga med fullt ut i kedjan tanke-känslor-handling på ett antal år framåt.

Och det behöver knappast nämnas att en av droger (JA och åter JA, alkohol är den enda lagliga drogen vi har, förutom läkemedel!) påverkad hjärna inte fungerar friskt. Detta är inga ursäkter, utan enbart förklaringar. Och vems är ansvaret? Rätt gissat: föräldrarnas och ingen annans. Individers utveckling i denna ålder må påverkas av allt i livet, men när man skalar av lagren så ligger ansvaret enbart där och ingen annanstans. Är man inte redo att vara förälder livet ut, så ska man inte bli det heller.

Nänä, man behöver inte vara packad eller drogpåverkad för att slå sönder en busskur; det räcker nog med en nobbad kärlek, ett orättvist skolbetyg, svikna familjelöften, ett osunt tryck att vara häftig för att duga inför kompisar, eller en understimulans i fråga om sysselsättningar. Sociala tonåringar (alla måste givetvis inte vara det!) behöver någonstans att vara och ha någonting att göra- jag tror ju knappast att vandaliseringen i Rosengård nyligen, grundar sig på en medveten politisk aktion från tonåringarnas sida. Och det är givetvis ett samspel mellan föräldrar, skola och kommunen- i form av fritidsalternativ och vårdinsatser. Men OK; jag bor inte där, jag har inte researchat nog, jag kan inte hela bakgrunden just där- jag spekulerar bara.

Så, ni föräldrar/vårdnadshavare: vad i h-e gör ni när era barn sysselsätter sig med detta? Hur har era egna värderingar speglat era barn? Vad gör de om helgerna/kvällarna? Vilka är deras kompisar? Dricker de, och vem har i så fall fixat alkoholen? Vilken tid kommer de hem? Kan de redogöra för vad de hållit på med? Har ni någon gång ens frågat dem rakt ut om de vandaliserar? Detta är inte att spela Gestapo; föräldraskap betyder för mig en uppgift att guida, hjälpa och älska någon annan på väg mot självständighet. Men det innebär också ett fullständigt ansvar mot en övrig omgivning att ens barn inte skadar eller förstör för andra. Ingen- upprepat- ingen annan har detta ansvar.

Nä, jag har inget prickfritt förflutet själv. Som tonåring, alt. kanonfull 22-åring så sparkade jag på lyktstolpar så att lampan pajade. Det är min lilla "vandaliseringsskuld" till samhället som jag idag ångrar och förmodligen betalt mångdubbelt för i skattepengar genom åren. Amen.

Men igen för mig själv: jag är tacksam att jag slipper föräldrarollen tack vare mitt aktiva, medvetna val att vara barnfri. Jag är ingen lämplig förälder (eller fritidsledare heller, för den delen!) enbart genom min direkta ovilja mot ansvaret, frihetsberövandet, tålamodet och en hel drös andra faktorer. Så vad är då mitt eget ansvar i detta, utom att själv bli förälder? Ja, först givetvis genom att själv aldrig vandalisera. Och att den gången jag blir vittne till detta, våga säga ifrån och avstyra. Men situationen att munhuggas med fem onyktra tonåringar en fredagkväll vid Slussen eller Orminge, hoppas jag att jag aldrig behöver stå inför. Gör någon det?

SM-guld & barnfrihet...

NEJ- detta ska framöver inte bli en enögd sportblogg... men jag gör ett undantag, för det är inte varje dag man får vara med om ett SM-guld till Hammarby! Mitt hjärtas lags totala utskåpning av Skövde i handbollsfinalen med 34-22 var sanslöst kul att bevittna live i Globen i går! Bajen är inte bara "bäst i stan" utan i hela landet!!

Såså, nog med sport och över till ett annat hjärtebarn, som ständigt poppar upp. Anne Havistos ångestpumpade Sthlm City-krönika från i veckan handlade återigen om en sits som jag är helt förskonad ifrån: Föräldraskapet. Lika lite som en förälder kan förstå mig, lika lite kan jag förstå den frivilliga sitsen när man inte måste. (Replik från Brendas morsa ur den överjordiskt suveräna TV-serien Six feet under: "Livet är hårt redan när det är lätt- varför göra det ännu svårare?" Tummarna upp) Krönikor i dag handlar väldigt ofta om föräldraskapets ständiga inferno med småbarnssjukdomar, dagishämtning, matlagningsbestyr, omöjliga tidsscheman och gå-in-i-väggen-öden... Nej, jag spyr inte galla, utan drar bara en djup suck av lättnad och tacksamhet: Jag slipper detta dilemma, det är en värld som jag tack och lov slipper delta i. Jag skakar lite storögt på huvudet som jag kan göra åt någon som ensam ska klättra upp för K2 eller segla jorden runt i en optimistjolle: varför detta krångel för en biologisk drift som man kan välja bort genom att älska livet på alla andra plan? Tack för att andra skaffar barn så jag själv slipper! Att vara tacksam är viktigt för en nykter alkoholist.

Jag har ju förstås vänner & släkt som har barn i skiftande åldrar, vilka jag gillar skarpt. Jag vill verkligen inte väcka ont blod i några föräldraläger med min inställning. Jag kan gärna umgås med andras barn- någon gång i månaden, högst. Men det räcker mer än väl -bygga lego, spela hallfotboll, rita monster och få vara barn igen några timmar... för att sen åka hem och få vara obunden vuxen igen!! Nej, jag är ingen idiot- jag vet att det är inte enbart en biologisk drift att vilja få barn, utan förmodligen ett av livets största projekt och utmaningar. Men jag vill inte ha den utmaningen; jag behöver den inte. Det är kanske bara en biologisk brist på fortplantningsinstinkt i mig. Eller så är det min törst och kärlek till friheten och alla andra fantastiska områden i livet som jag aldrig någonsin skulle offra för att skaffa barn. Det är och förblir en omöjlig ekvation i mitt liv.

Att välja barnfrihet är det kanske största beslutet jag tagit efter att ha slutat supa ihjäl mig i alkoholismens vansinnesgrepp. Att även välja att inte äga motorfordon är kanske nästan lika stort. Sterilisering? Nja, har hört att det gör jävligt ont en tid efteråt att knipsa sädesledarna. Jag har en löjligt låg smärttröskel...