Förståndshandikappade föräldrars vara, eller icke...?

Vem ska ta hand om de förståndshandikappades eventuella barn? Jag åkte till jobbet härom veckan och följande hände: En kvinna med barnvagn plus ett barn gick på min ganska fullpackade buss. Hon grymtade när hon drog upp vagnen att: ”där ska jag ha plats”. Inget konstigt med det, varpå jag och min sätesgranne flyttar oss från sätena bredvid det avsedda vagnutrymmet. Men det var kvinnans oväntat uppkäftiga ton jag reagerade på. Hon var mellan 20-30 år men kroppsspråkade och pratade som ett barn. Hennes uppsyn gav dessutom tydliga tecken på förståndshandikapp- eller om det var lågintelligens, jag kunde inte avgöra helt. Hon ringde sedan upp sin partner på mobilen och fortsatte låta som en sjuåring. Hon räckte över mobilen till sin ca 2-åriga dotter i vagnen och lät henne högljutt jollra med pappa på andra sidan luren och skrattade ikapp med denne. Till synes gulligt, kanske, men jag blev så illa berörd av hela situationen, och försökte att inte lyssna innan jag gick av två hållplatser senare.

Varför blev jag upprörd och så känsloblandad? Jag fick bara sånt medlidande med barnet, helt enkelt. Hur ska denna kvinna kunna uppfostra sitt barn på ett fungerande sätt? Hon var ju ett barn själv. Men vadå, familjen kanske hade det jättebra överlag? Pappan och morföräldrarna kanske vägde upp mot mammans ev. brister? Hur kan jag totaldissa någon annans situation?

Usch, mina fördomar, fördomar… Jag vet att tvångssteriliseringen av individer i Sverige på 30-70-talen är ett kolsvart socialt kapitel i landets historia. Jag hatar överförmynderi av ren princip. Alla är fria att ha sex och få barn idag (utom könsbytare- detta kapitel är värt ett eget inlägg!), och så ska det vara… Men vem tar egentligen hand om de förståndshandikappades eventuella barn när de själva uppenbart inte kommer att kunna det? Finns det någon praxis i preventivt syfte, eller gör man som ”vanligt” från socialtjänsten när barnen väl är födda och far illa från fall till fall, även de fall med normalintelligenta föräldrar? OM de far illa, ska väldigt tydligt sägas. Läs inte in något automatiskt förmyndaraktigt förakt här nu, bara en stilla undran. Det är väl lika naturligt som att tänka sig att en vuxen med ett barns intelligens inte ska bli läkare eller poliser, heller. Eller?

Jag kanske enbart ska hålla käft- jag vet inte ens om jag kvalificerar mig som åsiktsyttrare i egenskap av att inte vara just förälder…

Avskräckande martyrsits som förälder

Och så undrade någon varför jag aldrig kommer att bli förälder? Läs bara HÄR !
Wollins krönika är dessutom ett skolexempel på den typen av föräldramartyr-skrivande (Anne Haavisto, Linda Skugge, Åsa Larsson mfl...) som jag har extra jävligt svårt för, som låter lite så här: "Förälder är min stolt påtagna livsuppgift, men guuud om ni visste vad jooobbigt det faktiskt är med barn, och nu ska ni alla få höra i utstuderad detalj vilken uuuppoffring det är- stön, gnissel och buhu..." Och det är inte satir det handlar om, då skrattet gång på gång dränks i förtvivlans och allvarets paranoja. Sluta klaga!! Ni kan inte säga att ni inte visste att det var just den typen av uppoffring som skulle följa med föräldraskapet... dygnet runt i minst 18 år framåt. Förvånade? Ni har gjort ert val- jag kan förstå valet- men ni får noll kryss i min sympati-kolumn. I gengäld kan jag lova att aldrig plåga er med en enda negativt skriven rad ur den barnfria synvinkeln.

OK, jag är inte dummare än att jag fattar vilken medhållspublik och frälst församling sånt är riktat till. Ska jag sluta läsa det jag retar mig på, säger någon? Nej, jag läser ofta just det jag inte gillar, just för att kunna känna, njuta av och bekräfta min motsats till deras liv, val och resonemang, för att motivera mitt val. Men inte läser jag Vi föräldrar, precis...

Hjärnor ej vid sina fulla bruk!

Jag vet inte för vilken jävla gång i ordningen jag tar min buss till jobbet och bevittnar en busskur där några störda individer krossat glaset. I morse stod jag i spåren av ett rejält jobb utfört- Storängens hållplats var förvandlad till en veritabel krigsbunker av glassplitter. Men det var tydligen en mening i detta- i den meningen att jag får en utmärkt anledning att dra upp ett knippe ämnen helt "uppåt min gränd": Föräldraskap/barnfrihet och alkohol!

Nej, jag är ingen förepråkare av generaliseringar och total-stereotyper av människor, utom i satir & humor-syften. Jag har själv inte bevittnat sådana här händelser "live"på nästan två decennier, men hade det funnits en bevakningskamera är jag övertygad om att det visat att individerna varit:

1. Manliga
2. Åldersmässigt mellan 12-20
3. Sannolikt inte nyktra/opåverkade

Tror ni mig inte? I alla tre fallen handlar det om hjärnor ej vid sina fulla bruk. Att manliga individer är mer våldsamma är ett faktum, sen är det bara en fråga vilken slagsida av kombinationen testosteron och samhällsinlärda könsrollsbeteenden som väger tyngst, men ett jävla faktum är det!!

Sedan så är tonåringar inga fullt utvecklade människor vars hjärnor inte kommer hänga med fullt ut i kedjan tanke-känslor-handling på ett antal år framåt.

Och det behöver knappast nämnas att en av droger (JA och åter JA, alkohol är den enda lagliga drogen vi har, förutom läkemedel!) påverkad hjärna inte fungerar friskt. Detta är inga ursäkter, utan enbart förklaringar. Och vems är ansvaret? Rätt gissat: föräldrarnas och ingen annans. Individers utveckling i denna ålder må påverkas av allt i livet, men när man skalar av lagren så ligger ansvaret enbart där och ingen annanstans. Är man inte redo att vara förälder livet ut, så ska man inte bli det heller.

Nänä, man behöver inte vara packad eller drogpåverkad för att slå sönder en busskur; det räcker nog med en nobbad kärlek, ett orättvist skolbetyg, svikna familjelöften, ett osunt tryck att vara häftig för att duga inför kompisar, eller en understimulans i fråga om sysselsättningar. Sociala tonåringar (alla måste givetvis inte vara det!) behöver någonstans att vara och ha någonting att göra- jag tror ju knappast att vandaliseringen i Rosengård nyligen, grundar sig på en medveten politisk aktion från tonåringarnas sida. Och det är givetvis ett samspel mellan föräldrar, skola och kommunen- i form av fritidsalternativ och vårdinsatser. Men OK; jag bor inte där, jag har inte researchat nog, jag kan inte hela bakgrunden just där- jag spekulerar bara.

Så, ni föräldrar/vårdnadshavare: vad i h-e gör ni när era barn sysselsätter sig med detta? Hur har era egna värderingar speglat era barn? Vad gör de om helgerna/kvällarna? Vilka är deras kompisar? Dricker de, och vem har i så fall fixat alkoholen? Vilken tid kommer de hem? Kan de redogöra för vad de hållit på med? Har ni någon gång ens frågat dem rakt ut om de vandaliserar? Detta är inte att spela Gestapo; föräldraskap betyder för mig en uppgift att guida, hjälpa och älska någon annan på väg mot självständighet. Men det innebär också ett fullständigt ansvar mot en övrig omgivning att ens barn inte skadar eller förstör för andra. Ingen- upprepat- ingen annan har detta ansvar.

Nä, jag har inget prickfritt förflutet själv. Som tonåring, alt. kanonfull 22-åring så sparkade jag på lyktstolpar så att lampan pajade. Det är min lilla "vandaliseringsskuld" till samhället som jag idag ångrar och förmodligen betalt mångdubbelt för i skattepengar genom åren. Amen.

Men igen för mig själv: jag är tacksam att jag slipper föräldrarollen tack vare mitt aktiva, medvetna val att vara barnfri. Jag är ingen lämplig förälder (eller fritidsledare heller, för den delen!) enbart genom min direkta ovilja mot ansvaret, frihetsberövandet, tålamodet och en hel drös andra faktorer. Så vad är då mitt eget ansvar i detta, utom att själv bli förälder? Ja, först givetvis genom att själv aldrig vandalisera. Och att den gången jag blir vittne till detta, våga säga ifrån och avstyra. Men situationen att munhuggas med fem onyktra tonåringar en fredagkväll vid Slussen eller Orminge, hoppas jag att jag aldrig behöver stå inför. Gör någon det?