TV4:s nya spya!

OK, vi har alltså:
Let's dance, Schlagerfestivalen, Bonde söker fru, Allsång på Skansen... tittarsuccéer som jag stolt aldrig slösar en minut på av mitt liv.

Men svenska folket skriker ju efter mer kvalitet! Därför satsar TV4 nu på en körtävling där självklart tittarna ska rösta... och (slutkläm) Markoolio ska vara programledare... Ryser ni eller kväver en sur uppstötning lika mycket som jag? Jag lovar, hade min hjärna i en mardrömssession fått i uppdrag att koka ihop den mest äckligt tänkbara underhållningsidén i år, så skulle det nog vara bra nära detta!

Markoolio, ja. Han och Dogge D. Jag känner dem inte och de är säkert helt hyvens som människor, men jag sorterar dem under vad jag verkligen tror är musikartister som är mer eller mindre omusikaliska. Ja, jag tror verkligen detta efter ett par intervjuer och påtvingade genomlyssningar. Ty sjunga gör de inget vidare. Men visst, surprise me- ta fem olika ackord i följd på ett instrument någon gång, grabbar!

Ratad av hyresvärd för att man inte är gift... eh?

Ja, det är sant. Idag blev jag och min flickvän nobbade hyreskontrakt. Vi hade gått genom Bostadsförmedlingen och stod tvåa i kön till denna trea söder om söder. Motiveringen var att om de sammanlagda inkomsterna ska räknas (vilket var tvunget, annars nådde vi inte upp till årskravet) så var man enligt hyresvärden tvungen att vara gift... vilket vi lyckligt inte är.

Nej, jag tänker inte kräva lagändringar eller diskrimineringsanmäla . En hyresvärd har väl rätt att ställa vilka regelkrav som helst så länge en diskriminering inte sker pga hudfärg, kön eller religion, antar jag. Men att kräva giftermål för att visa att man är seriös nog som sambopar att kunna betala hyran... eh, vilket århundrade var det sa ni? Ja- låt oss vara lika seriösa som Hollywoodfjantarna som gifter sig på 5 röda i Las Vegas, efter att ha känt varann en hel helg!! Bara vi har ett j-a papper på att vi är seriööösa, så! Skit i att vi har varit ett par över tre år...

Visst, hyresvärd, ni har nog rätt att ställa era krav hur ni vill. Men jag anser att de stinker gammalt unket avlopp från en Viktoriansk nerspydd kullerstensgränd. Tvi vale!

Tack för att sopsortering är mitt eget j-a ansvar!

Nejdå, jag inte slutat blogga. Det handlar bara om inspiration och ork. Samt en nödvändig anpassning till ett nytt jobb, som faktiskt tar mycket energi. Idag kändes det lika sjävklart som det ska när man skriver. Därför:

Det är fantastiskt hur ens egna självbelåtna övertygelse att man har rätt och gör rätt fullständigt förblindar en! De som känner mig vet att jag vurmar för miljön och planeten exempelvis genom mina livsval att aldrig skaffa motorfordon eller barn. Jag har därutöver alltid varit en ganska fanatisk sopsorterare. I mitt förra bostadsområde fanns containrar för både papper, glas, kartong, metallburkar och hårdplast. Jag flyttade dock sommaren 2006 till min nuvarande Nackaförort, och gissa min bestörtning då det i mitt nya bostadsområde ”bara” fanns behållare för glas, papper och kartong! Jag var helt övertygad om att anledningen till att det inte fanns några för de två övriga materialen, var för att min hyresvärd var för snål för att handha detta.

Jag har spottat och svurit i nästan två år åt att jag ”tvingats” slänga tonvis med konservburkar och plastflaskor i de vanliga soporna. Jag äger ju ingen bil, och att åka buss med alla mina metallburkar och plastflaskor till min gamla sopstation ett par kilometer bort… nä, där gick min gräns för vad jag kände att jag kunde göra. Allt var ju självklart min onda och snåla hyresvärds fel, trodde jag. Men efter två korta telefonsamtal som jag gjorde häromdagen så föll skammen dubbelt upp på mig själv: det är ju kommunen som ombesörjer sopsorteringen häromkring! Hyresvärdens fastighetsskötare upplyste kort och enkelt om var den kommunala sopstationen fanns: bokstavligen runt hörnet- drygt 250 meters promenad från mitt hus…

Jisses, det finns SÅ många enkla regler och lagar som finns, men där jag drar mina egna slutsatser utan att ta reda på alla fakta innan jag fäller min uppgivna och besvikna dom! Vad har jag för försvar? Jag brukar ibland slentrianmässigt skylla på att jag dels har bott utomlands länge nog, och dels att jag har levt i en sjuk bubbla av alkoholism där all mitt kunskapsintagande och min initiativförmåga begränsats och omöjliggjorts under ett helt årtionde. Jodå, det är visserligen fakta, men jag har ju för h-e varit tillbaks i Sverige i snart fem år nu, och varit nykter och tillfrisknande lika länge! Det är därmed slut på ursäkterna och dags att vakna upp framför ett berg av självklarheter.

Så, hur känns det att hela ansvaret faller på mig och min envisa oförmåga att ta reda på hela situationsförhållandet innan jag pekar finger och svär? Bra- för ett eget ansvar är i alla fall inom min kontroll och helt i linje med mina värderingar. Att i sann någon-annan-ismen-anda envist hänvisa ansvaret över till, eller skylla på statens inkompetens eller kommunens bristande upplysning är förbi (hoppas jag)!

Bruten bloggtystnad (plus ett sent God Jul & Gott Nytt År)!

Jag måste posta detta för att bryta min bloggförlamning: Fan, här tog man tre (!) veckors rest-semester inför nya jobbet och tänkte: Äntligen har jag oinskränkt tid att skriva, maila... och blogga... Haha- fan tro't! Det har stått fullständigt jävla still i mitt skrivande. Jag bloggade & mailade vänner ta mig tusan MER på mitt förra jobb än under dessa veckor! Bara att erkänna på nytt: jag har ruskigt dålig självdisciplin när jag har för mycket fritid. Jag har bara slappat, skytt minusgraderna utomhus likt pesten, glott på filmer och TV-serier och varit bofast framför internet, lusläsandes nyheter och andra bloggar ( och kommenterandes dem!)

Även om jag inte ska slå på mig själv för mycket, så känns det ändå. Jag har ju försökt att för gott avskaffa de flesta måstena i mitt liv, som en följd av mina 12-stegsvärderingar- och så kommer den urgamla arvfienden prestationsångesten och flåsar mig i nacken. Det var ju just den som nästan fick mig att supa ihjäl mig. Nej, bloggandet/skrivandet är ett skapande och ska vara en inspirationsfylld njutning och rensningskanal- och inte en måsteplikt! För blir det det, så dör det nog direkt. Jag har hur som helst tvekat inför att skriva både korta postningar som jag känt skulle vara för korta och oviktiga... plus längre sådana för tvekan att jag inte skulle vara insatt nog i ämnet. Och vissa idéer har känts som upprepningar av gamla områden- som om bara nya, aldrig förr postade inlägg skulle vara goda nog att komma med... nojor alltså!

Näpp! Hursomhelst, Julafton förflöt hos brorsans familj & Nyår hemma med flickvännen: Riktigt jäkla trevligt med gott käk. Och i morgon stundar nya jobbet. Huga. Eller- det ska faktiskt bli helt ärligt skönt att bli kundtjänst-kontorsnisse igen (på SL, för den som undrar) som jag var i åtta år innan min Australienflytt 1997-2003, och följa lite konkreta order. Jag tar hellre sådana än ger dem, har jag kommit fram till. Inte konstigt då att mitt nyss avslutade jobb som dagverksamhetsföreståndare & missbruksrådgivare, där eget initiativtagande och aktivitetsansvar var ett dagligt måste... inte var min fulla kopp te.

Så, mina få läsare: låt oss hoppas att bloggtystnaden är bruten! Ett sent God Jul & Gott Nytt År! Mer kommer under 2008.

Bloggbokslut

Länge sen jag skrev ett inlägg nu. Ojoj, det har inte saknats uppslag (VR:s prostitutionsartikel, ICA:s matfiffel, den eviga klimathotsdebatten, diverse globala religiösa vansinnesdomar, Fotbolls-EM...) men jag har saknat mental ork och skrivdrift. Jag har precis slutat min tjänst som missbruksrådgivare och ska börja nytt jobb efter nyår i en annan bransch, samtidigt som jag ska bli sambo och letar ny lägenhet… så det finns förklaringar. Nej, jag har nu passerat halvåret som bloggare och ett nytt år närmar sig, så det kändes verkligen dags för ett litet bokslut! Därför följer ett meta-inlägg:

När jag startade bloggen så trodde jag att det nästan skulle bli en enfrågeblogg om missbruk, alkoholism, behandlingar, tillfrisknande och 12-stegssnack… med ett och annat inslag om barnfrihet och Australien då dessa ämnen ”kan” jag så att säga. Men icke då. Jag har visserligen skrivit blandade krönikor på min hemsida sedan 2004, men kom in i bloggvärlden genom den underbara Sakine Madon. Jag läste hennes krönikor i City och höll med om så mycket saker som hon skrev om, att jag kollade upp henne på nätet och hittade hennes blogg år 2005. Därefter skedde min egen Big Bang in i främst den liberala bloggvärlden:

Jag har läst och fört dialoger med alla dessa fantastiska människor som jag aldrig hade hört talas om innan och deras åsikter: ”Blogge Bloggelito”, Louise Persson, ”Nihonshu”, Johnny ”Stationsvakt”, ”Enligt min humla-Josh”, Freddi "Dyslesbisk" W, Isabella Lund, ”Teflonminne”, ”Callisto”, Attila Toth, Johanna Nylander, ”Silverfisken”, Mattias Svensson, Hannah ”Projo”, Marcus ”Dove with gun”, ”Allotetraploid”, Oscar Swartz…och många, många fler. Jag har befäst min politiska värderingsidentitet som liberal med drag av socialliberal. Jag har lärt mig att skillnaden mellan ekonomisk politik, livsstilspolitik och lag-och rättspolitik är så enormt stor när man skärskådar politiska partier och block, med de stora frågorna: Stat eller individ? Stat eller marknad? Frihet eller trygghet? Kollektivism eller indvidualism? Jag har därmed skådat samhället från andra synvinklar än förut och tagit ställning i tunga och svåra ämnen i allt från prostitution, yttrandefrihet, fildelning, invandring & integration, mediagranskning, pedofili & barnporr, feminism & jämställdhet, sjukvård, könsroller, övervakning, miljödebatt och drogpolitik till religionskritik och andlighetstolknngar.

Jag har lärt mig skilja på seriösa bloggar från blajbloggar och vet idag vilket viktigt verktyg bloggen är i opinionsbildningen. Jag har lärt mig nya uttryck såsom posta och gammelmedia… och självklart skulle jag behöva läsa mer bloggar från den ”andra sidans” åsikter. Ibland har kommentarer utifrån varit enormt viktiga för min motivation; jag är ju en bekräftelsemänniska i mindre skala, och kan få lite ångest om jag inte postat på ett tag för rädslan att jag ska bli bortglömd på bloggkartan. Ofta har jag hoppat in och kommenterat- och lika ofta har jag postat inlägg- enbart för att stödja andra bloggare. Vissa bloggare känns det som om jag känner personligen och skulle gladeligen fika, käka middag eller åka på resa med!

Det har sammanfattningsvis varit en fantastisk resa i bloggosfären under dessa två år och är det fortfarande. Ibland känns det som om jag skulle behöva driva fler bloggar med separata inriktningar på Språkbruk, Missbruk, Sexköp, 12-steg, Musik, TV, Sport, mm. Jag får se hur det blir, helt enkelt. Mer följer!

Faghags... Var är då alla Dykemikes?

Jodå, visst kände jag till begreppet faghag sen tidigare. Men det har kommit i ropet lite mer nu tack vare Linda Leopolds släpp av boken med just titeln Faghags. Och då satte min hjärna igång som den gör när den vill vända på begreppen och byta ut rollerna. Vad är motsatsen till en faghag? Jo, en man som gillar lesbiska och att umgås med dessa! Var finns alla "Dykemikes" som jag döpt dem till, för de måste ju finnas? När kommer den boken eller det reportaget?

Kvalificerar jag själv som en då? Tja, jag tycker lesbisk sex är sexigt och tändande, ja. Men jag känner bara en lesbisk kvinna, som jag dock inte träffat på över tio år. Jag kan inte mycket om lesbisk kultur, om den nu innefattar någon särkultur över huvud taget eller bara slås ihop till queer/homokultur rakt av. Jag har tyvärr inte ens sett TV-serien "The L Word" än... Och då kommer nästa undran: gillar majoriteten lesbiska då "heteromanliga" företeelser och saker i rak motsats, bara för att kanske många bögar gillar just det som heterokvinnor sägs gilla? Med stereotypt heteromanliga saker menar jag då teknik & bilar (som jag inte gillar), sport & fotboll (som jag gillar) osv.

Nä, jag är inte ens en kvarts dykemike har jag kommit fram till... buhu. Jag som ville så gärna. Var är ni riktiga dykemikes?!

Ett mail till Gudrun Antemar ang. förslag av lagen om lagring av telekommunikationsuppgifter

Jag skickade följande mail den 9/11 till vad jag kände som var det effektivaste för att förhindra att ovan nämnda lag blir verklighet. Kanske är det bättre riktat till justitieminister Beatrice Ask direkt. Det är förmodligen inte helt vattentätt eller fullsmidigt formulerat, men hade jag tvekat, så hade det kanske aldrig lämnat min dator. Och jag hade inte kunnat säga att jag gjorde nånting i alla fall:

Mailat till : huvudregistrator@ekobrottsmyndigheten.se

Bästa Gudrun Antemar: Begå inte ett av de största misstag man kan göra i en demokrati värd namnet. Detta förslag kommer säkert i en korg av goda intentioner och utan minsta tanke om ont från dessa som just nu tror att man kommer skydda sina medborgare. Men tänk på att detta underlag kan användas av andra framtida politiska krafter- som kan sitta vid makten när beslutsfattarna som hade goda intentioner inte längre gör det- som övergrepp och ingrepp i personlig och privat sfär, och med godtyckliga, nyckfulla och rent politiskt oppositionella motivationer.

Jag vill verkligen inte uppleva ett terroristiskt bombdåd i Sverige, men: Jag vill heller inte ha en lag som undantar intrång och ingrepp i folks privata sfärer utan ens brottsmisstanke eller domstolsbeslut. Jag vill inte ha ett framtida Guantanamo på Gotland. Jag vill inte ha nya STASI-agenter med hörlurar vägg i vägg med min granne. Och många med mig. Jag är ingen paranoid konspirationsnojare. Därför spelar det ingen roll att dessa uppgifter kommer raderas efter ett år. Det spelar ingen roll att den som inte begår nåt fel under observation, inte har något att frukta. Vad som spelar roll är att den som ofrivilligt individuellt bevakas utan misstanke för något är inte fri! Det är inte svårare än så i ett samhälle som vi vill kalla för det mest demokratiska i världen. Så, en vänlig vädjan om att göra det enda rätta och inte godta denna lag,

MvH, Jesper S, privatperson

Vem som helst har min fulla tillåtelse att använda detta för exakt samma syfte.

Jämställdheten ökar kvinnors alkoholmissbruk

Denna idé hade jag ursprungligen med anledning av tidningen Metros artikel om unga alkoholmissbrukande kvinnor för en tid sedan. Men nu med Kristina Axén Olins behandling för alkoholmissbruk, (och mitt tidigare inlägg) så blev den ju ännu hetare: Alkoholmissbruket är jämställdhetens och kvinnans frigörelses baksida. Kvinnorörelsen har självklart haft en enormt nödvändig och positiv genomslagskraft det senaste seklet. Men nu tänkte jag bara ge en förklaringsbild som jag sett, märkt och hört inom missbrukarvärlden: I och med att jämställdheten mellan könen ökat så har ju inte bara fördelarna hunnit ikapp, utan även nackdelarna. Och en är i form av bruket av alkohol, vår enda lagliga drog förutom tobak och läkemedel. Nej, även om jag jobbar inom missbruksvården och är nykter alkoholist själv, så talar jag nu inte ur synvinkeln förbudsivrare eller rabiat alkoholmonopols-försvarare heller, utan som observatör av ett månghövdat och komplicerat samhällsfenomen.

Familje-Sverige av igår hade till större delen den gamla traditionella uppdelningen: Mannen= yrkesarbetande/pengaförsörjare. Kvinnan= hemmafru/mamma/hemskötare. Jovisst, krökats har det gjorts förr genom århundradena i norden. Mannen har i mitt följande exempel supit hejdlöst ända från början av seklet, tills att nykterhetsrörelsen plus motbokens införande satte någorlunda käppar i hjulet... medan kvinnans hemmafruplats logiskt utgjorde ett, för både familjen, hemmet och samhället, överlevnadsnödvändigt värn mot alkoholens miljöer. Visst, en mans yrke var tillräckligt viktigt även på 1920-60-talet för att supas bort helt, men supandet frodades enklast då han kunde slinka in på ölcafét efter avslutad arbetsdag. Kvinnan var de facto inte lika samhällsfri, inte lika naturligt utsatt för suparmiljöer och tog på sig ett helt annat familjeansvar genom att heller inte kunna börja dricka.

Tack och lov i frihetens namn från 1960-talet, så har kvinnan både kunnat göra yrkeskarriär på (nästan) lika villkor och självförverkliga sig då könsrollerna i det svenska samhället sakta men säkert håller på att planas ut. Men med detta följer ovillkorligen mer jämt fördelade spelplaner för könen i alla miljöer där alkoholen går som en Rosita-röd tråd genom det svenska samhället. Visst har en hemmafru kunnat både supa och käka piller tidigare, men historien beskriver ändå missbruket under 1900-talet som ett i det närmaste totalt mansdominerat område. Fortfarande än idag i missbruksvården, är 7 av 10 alkoholister män. Men kvinnorna närmar sig snabbt i den kategorin, då alla nu kan supa på allt mer lika villkor i jämlikhetens kölvatten.

Avslutningsvis så har det öppna, fria västvärldssamhället också den effekten att yngre prövar alkohol och droger, givetvis med både för- och nackdelar. Det är enligt mig och liberalt tänkande en ofrånkomlig, nödvändig och på väldigt lång sikt övergående effekt av att människan är fri att göra vad hon vill utan att skada andra (och därmed begränsa andras frihet) - utan statligt tvång och förbud. Men inte heller utan konsekvenser- jag vet vad detta ställer till och kostar samhället. Jag skulle inget hellre se att det dracks mindre och togs mindre droger i samhället- men i så fall baserat på fördelarna med att frivilligt avstå, inte för att man straffas och förbjuds för att man inte avstår. Låter det utopiskt? Jag hoppas verkligen inte det, och återkommer i mer detalj framöver!

Välkommen i gänget, Axén Olin!

Kristina Axén Olin har alkoholproblem. Jag hoppas verkligen inte att hon är just alkoholist, ty ett sådant öde önskar jag ingen. Jag är själv alkoholist men en nykter sådan, inne på mitt femte år. Om hon verkligen ÄR alkoholist, så räcker verkligen inga 30 dagars behandling och sen är det bra. ”Hitta tillbaka till en bra livsbalans” gör man inte på denna korta tid. Oddsen är dessutom rätt taskiga, helt enkelt, om man har denna åkomma, därför att bara ca 30 % av de som diagnosticeras korrekt och går behandling lyckas ta sig ur detta- alltså hålla sig från återfall resten av livet. Jag är alltså lyckligt lottad. Min egen kamp pågick i nio år sammanlagt mot denna sjukdom, för en sådan är det, om än en väldigt komplex sådan. Idag är det ingen kamp längre, men jag har lagt om livsstil och livsfilosofi på massor av plan.

Jag hoppas också att Olin, en erkänt aktiv motståndare mot droger och sprututbyten förstår att hon själv i första hand är missbrukare av drogen alkohol. Den är inte annorlunda än andra droger i beroendebilden bara för att den är legal. Jag hoppas att den 12-stegsbehandling hon undergår sig (som verkligen inte är någon dagis-lek och tar lång tid) gör att hon tar sig till den, fullföljer den, får träffa andra missbrukare och kommer ut på andra sidan som både spritfri och en bättre person. Jag hoppas hennes maktposition och feta plånbok inte lurar henne att hon skulle vara annorlunda i sjukdomen, om hon har den. Alkoholismen, missbruket och beroendet kommer i många grader och ingens öde är det andra likt.

Men det kan ju som sagt vara så att hon inte är alkoholist, för gränsen är svår och segdragen att dra. Jag försökte länge intala mig samma sak men fick kapitulera innan jag hade lyckats förstöra hela mitt liv. Jag har sett alltför många dö i förtid eller leva ett ohyggligt liv i förnekelse av sitt problem. Och i många fall har de inte ens lagt av då de har insett detta problem. Så stark är drivkraften i ett beroende. Jag säger som 12-stegare: välkommen i gänget! Inte av elak ironi, utan för att hon verkligen inte är ensam. Vi är många, då tio procent av befolkningen har denna åkomma och många berömdheter bland den. En ruggigt hög siffra i mina ögon.

15-årig fotbollsgroupie!? Skandal!

Halva det schweiziska fotbollslaget FC Thun står anklagade för att haft sex med en 15-årig (och jag antar sålunda könsmogen) flicka. Åldersgränsen för att ha sex i Schweiz går vid 16 år och därmed olaglig. Som jag ser det, kan man inte veta eller avgöra det brottsliga förrän man rett ut huruvida:

1. Flickan upprepat tvingats eller lurats till detta.
2. Flickan är förståndshandikappad och då ev. utnyttjad.
3. Flickan lidit av frivillig upprepad sex och då sannolikt är utnyttjad/utsatt för dåligt omdöme av spelarna.
4. Flickans ålder är uppenbar. Om inte, är det fortfarande utnyttjande/dåligt omdöme av spelarna att inte försäkra sig om detta?

Visst, visar det sig att ett helt lag skulle vara våldtäktssvin, så böjer jag mig. Och möjligtvis har denna 15-åring abnormt stora bekräftelsebehov. Men om inget av ovanstående visat sig vara sant, slår jag återigen fast att: Igen är det sport och sex som blandas ihop i medias häxkittel av sexmoral och s.k. sexskandaler. Och släng in en stor näve pedofili när vi ändå håller på, även om 15-åringen med all säkerhet inte ens snuddar vid detta begrepp. Och exakt likadant hade jag för övrigt tyckt ifall könssituationen varit omvänd. Åldersgränsen för sex är till för att skydda barn, det vet jag. Men jag vet lika mycket att om jag själv som 14-åring hade blivit erbjuden sex/förförd av en vuxen idrottskvinna (eller flera) på ömsesidig frivillig basis, så hade jag jublat! Hypotetiska falska kärlekslöften inkluderat- det är fortfarande inte olagligt att säga "jag älskar dig" och ljuga...!

Men man utgår direkt från att könsmogna 13-14-åringar inte ska ha, eller har sexuellt umgänge och är därmed helt verklighetsfrånvända, eller så vill man inte veta: ”Låt barn vara barn”- visst. Men om de själva vill efter könsmognaden, då? Jag har en bekantskapskrets där flera frivilligt sexdebuterat långt innan 15-årsdagen, och utan några som helst negativa efterföljder idag. Tvärtom. Den svenska lagen om våldtäkt av barn trots samtycke mellan könsmogna tonåringar är därmed i mina ögon ganska vansinnig. Barns beslut ska ju enligt lagen stå direkt under sina föräldrar/vårdnadshavares översikter.

Därför är det anmärkningsvärt att även om alla parter tycker det är OK inklusive synpunkter från dessa sistnämnda, så säger lagen nej; det är våldtäkt och därmed ett vidrigt brott- trots samtycke och ingen skada skedd. Det borde vara på helt individuell nivå i fråga om lämplighet för sexuellt umgänge mellan könsmogna individer som tar egna beslut i samråd med sina ev. förmyndare. Men är det pedofil-larm så är det, och i barnens namn kan man köra det mesta av vad sunt förnuft och eget privat omdöme heter, i sopnedkastet. Jag förringar aldrig sexuella övergrepp på någon. Men denna lag omyndigförklarar även samtyckande föräldrar. Är vi OK med det?

AB avslutar också med denna mening- helt enbart i känslostyrande och moralistiskt syfte: ”Tränaren René van Eck, far till en nioårig- och en elvaårig flicka, säger…” Exakt VAD har den uppgiften med denna objektivt täckande artikel att göra?