Förståndshandikappade föräldrars vara, eller icke...?

Vem ska ta hand om de förståndshandikappades eventuella barn? Jag åkte till jobbet härom veckan och följande hände: En kvinna med barnvagn plus ett barn gick på min ganska fullpackade buss. Hon grymtade när hon drog upp vagnen att: ”där ska jag ha plats”. Inget konstigt med det, varpå jag och min sätesgranne flyttar oss från sätena bredvid det avsedda vagnutrymmet. Men det var kvinnans oväntat uppkäftiga ton jag reagerade på. Hon var mellan 20-30 år men kroppsspråkade och pratade som ett barn. Hennes uppsyn gav dessutom tydliga tecken på förståndshandikapp- eller om det var lågintelligens, jag kunde inte avgöra helt. Hon ringde sedan upp sin partner på mobilen och fortsatte låta som en sjuåring. Hon räckte över mobilen till sin ca 2-åriga dotter i vagnen och lät henne högljutt jollra med pappa på andra sidan luren och skrattade ikapp med denne. Till synes gulligt, kanske, men jag blev så illa berörd av hela situationen, och försökte att inte lyssna innan jag gick av två hållplatser senare.

Varför blev jag upprörd och så känsloblandad? Jag fick bara sånt medlidande med barnet, helt enkelt. Hur ska denna kvinna kunna uppfostra sitt barn på ett fungerande sätt? Hon var ju ett barn själv. Men vadå, familjen kanske hade det jättebra överlag? Pappan och morföräldrarna kanske vägde upp mot mammans ev. brister? Hur kan jag totaldissa någon annans situation?

Usch, mina fördomar, fördomar… Jag vet att tvångssteriliseringen av individer i Sverige på 30-70-talen är ett kolsvart socialt kapitel i landets historia. Jag hatar överförmynderi av ren princip. Alla är fria att ha sex och få barn idag (utom könsbytare- detta kapitel är värt ett eget inlägg!), och så ska det vara… Men vem tar egentligen hand om de förståndshandikappades eventuella barn när de själva uppenbart inte kommer att kunna det? Finns det någon praxis i preventivt syfte, eller gör man som ”vanligt” från socialtjänsten när barnen väl är födda och far illa från fall till fall, även de fall med normalintelligenta föräldrar? OM de far illa, ska väldigt tydligt sägas. Läs inte in något automatiskt förmyndaraktigt förakt här nu, bara en stilla undran. Det är väl lika naturligt som att tänka sig att en vuxen med ett barns intelligens inte ska bli läkare eller poliser, heller. Eller?

Jag kanske enbart ska hålla käft- jag vet inte ens om jag kvalificerar mig som åsiktsyttrare i egenskap av att inte vara just förälder…