Liten diagnos på Genusperspektivet

Jösses vad jag och tjejen har ältat angående genusperspektivet och skillnader mellan män och kvinnor… Följande är en lägesrapport, ty jag har SÅ mycket att läsa och lära om detta, men: Det finns hittills inget antingen-eller för mig: det är BÅDE dels biologiskt, OCH socialt konstruerat/inlärt. Först: om inget missnöje finns (nej, olikheter är inte automatiskt ett lidande) bland alla parter utan tvång… så fixa inte vad som inte är trasigt! Men finns det problem, så har jag en klockren jämförelse som skådespelaren Benny Haag sa en gång för att illustrera problemet alkoholism: Ett hus brinner. Ska man stå och älta hur elden uppstod medan huset brinner ner, eller ska man lägga mödan på att släcka den? Med andra ord: skit samma hur problemet uppstod- lös problemet! Ställ bara frågorna: 1) Är det några nackdelar i varje fall? 2) Vill man ändra på något? 3) I så fall, vad?

Det är således helt åt helvete att använda exempelvis det biologiska arvet som en konsekvent ursäkt att påstå att det är ett naturligt orubbligt genetiskt fakta som inte går att ändra på... och därmed inte ens lyfta lilltån för att försöka. För det gör det visst. Det är inte ”bara så” och sen är det bra! Killar är inte bara killar och sen tittar vi passivt på när näste person sparkas ihjäl. Kvinnor är inte bara kvinnor och sen tittar vi passivt på när de är överrepresenterade och lågavlönade inom vård-och barnomsorgen.


Det här är kanske väldigt grovt yxat, men: Diskar inte mannen lika ofta? Se då till att mannen tar sitt ansvar och diskar mer! Och bara för att han inte diskar som han borde, så behöver det inte automatiskt betyda att han inte dammsuger bra eller hämtar ungarna på dagis lika ofta som kvinnan. Inget är bara svart eller vitt jämnt fördelat på varsin sida könet: Om vi undantar alkoholens faktor, så är jag själv övertygad om att mannen exempelvis är mer våldsam än kvinnan till större delen på grund av testosteronet plus större muskelmassa… och till nästan lika stor del på grund av ett sjukt macho-samhällsarv som jag hoppas är sakta på väg att brytas genom allas sinsemellan individuella uppmaningar till förändring både inom arbetsliv, näringsliv och privatliv.

Jag har inga egna barn att utöva mina könsrollsbrytande ideal på, men liten, liten väg att vandra kan vara att inte gå på en hel drös könsstereotyper (som komikern Magnus Betnér ofta uppmanar till). Jag är själv väldigt ointresserad av motorer, bilar och teknik, är allmänt ganska opraktisk inom hantverk, gillar katter mer än hundar, byter ALLTID toarullen när den är slut (gud vad jag hatar denna klyscha!) … och så älskar jag att shoppa kläder och heminredningsdetaljer.

Jag skulle gärna vilja, om jag inte var så feg, att testa och gå till jobbet på ren trots i en veckas tid, iklädd kjol eller klänning. Men jag VET att jag skulle bli uttittad som transa, psykosdrabbad eller cross-dresser! Spott och tvi vilket offer för sjukt inlärda roller man är. En kvinna klär sig däremot i vilket plagg som helst som en man utan minsta reaktion... få erkänner faktiskt att just klädvärlden är en av kvinnans helt öppna spelscener i samhället! Men varför, oh varför envisas 90% av kvinnor att än idag ha långt hår?

Förändringen av negativa könsskillnader är på väg, det är jag övertygad om. Men människan ändras långsamt ur ett decennieperspektiv exempelvis, så tid tar det... Hav tålamod, systrar och bröder.