Besatta av barn... och inte mycket mer?

TV4:s dokumentär den 30/5 om stora barnfamiljer i England var starkt fascinerande: Det genomgående draget hos dessa var besattheten att, trots att barnantalet översteg 10, till varje pris föda mer barn. Fyra familjers livsöden skildrades och det var ingen hejd på strävsamheterna, umbärandena och de ekonomiska kriserna... men likt en drogberoende, så var det ändå en 42-årig mammas maniska drivkraft att skaffa ett fjortonde barn så att hennes livsuppgift som omhändertagare skulle kunna fortsätta. Paret satt hos en läkare och försökte desperat få både provrörsbefruktning och äggdonation trots att hennes kropp visade klara tecken på att den hade fått nog...

En annan familjs resonemang i programmet var inte oväntat strikt katolskt, där tiobarnspappan (till synes högutbildad och intelligent) klargjorde att "det där med ha sex med preventivmedel var "evil", och följaktligen uppfostrat en av sina söner att göra precis likadant. Ja, folk får välja sina liv hur de vill. Jag har själv med glädje valt att vara barnfri. Men att föda tio barn och sen se det som en självklarhet att bli försörjd... jag kan, och ska väl inte förstå levnadssättet som för mig gränsade till ett psykotiskt tvångssyndrom, helt enkelt. Nu var ju dessa familjer givetvis extrema undantag, men jag har ju en naiv förhoppning om att återfödselantalet av människan bör vara konstant och inte öka, om vår planet ska ha en chans att klara skivan.

Att det ska vara Guds oförhandlingsbara vilja att befolka planeten utan hänsyn till dagens upplysta konsekvenser, höll nog för ett par tusen år sedan. Men när befolkningsökningen nyligen sprängt sexmiljardersvallen, så är det ännu ett tecken på att religionen, i dess mörkaste stunder, vägrar betänka globala fakta som att det där med att blint föröka oss i en välfärdsdel av världen... inte är en hållbar idé i längden.

Nej, nu ska inte religionen få all skuld. Mycket måste handla om biologisk fortplantningsdrift blandat med traditionens grupptryck och personligt självförverkligande- eller kanske bristen på det? Storbritannien har ju en generös bidragspolitik till barnfamiljer, så mycket vet jag. Därför har man utöver rika barnkullar också höga tal i tonårsföräldraskap, därför att man kan bli med barn, sätta det i system i 25 års tid och även bli försörjd av staten. Men det kan man ju i Sverige också, för all del.

Som en Monty Python-sketch...men utan humor!

Det kom tätt efter min förra blogg, minsann, och det är som en Monty Python-sketch, men utan humor: En polsk barnombudsman vid namn Ewa Sowinska vill anmäla en Teletubbie som bär en röd handväska för att denne därmed uppmanar till homosexualitet! Helt sanslöst, bara själva scenariot är ju en sketch i sig, men dessvärre på fullt allvar; ty en polsk regim som upplever en katolsk revival efter kommunismens fall, går efter värderingar som är sekler efter sin tid och inte bara i abortfrågan. Läskigt, det är bara att hoppas att EU ökar trycket på Polen ang. just diskrimineringsfaran och inte bara hänvisa till pressfriheten.

Psykologerna borde ju ta tillfället i akt och i sin tur sätta Sowinska under studie för gravt fientliga och sjuka åsikter som påverkar barn att fördöma och hata sina medmänniskor, som hon själv gör.

En gay teletubbbie? Enligt Polens BO ett hot mot våra barn!!

Konservativ homofobi är politiskt oberoende!

Rädslan för vad andra väljer att göra utan att skada någon annan tycks oändlig. Jag läser om och ser webbvideon från attackerna mot ryska HBT-demonstranter i Moskva, ryser och lär mig att homosexualitet inte avkriminaliserats i Ryssland förrän 1993!! Herrejävlar- men då ska man även minnas att vi "toleranta" svenskar inte gjorde samma sak innan 1944. Kan man vara kommunistiskt konservativ även i moralfrågor? (Homofobi och xenofobi är ju idag inget annat än moralpanik-drivna värderingar även om de själva är omedvetna om roten till hatet och rädslan: Hjälp- de läskiga homosarna är ute efter våra moraliskt överlägsna värderingar!!)

Ja, kanske. Man behöver inte vara en kavajprydd amerikansk högerfundamentalist med ett gammelkristet arvsspöke, det går tydligen lika bra med en t-shirtklädd ryss som talar om "traditionella värderingar"... Värderingar som ändå bär spår av en viss religiös moralism som säger att det är emot guds bibliska ord, eller ett hot mot återfödseln av nya goda medborgare. Eller är det ett visst vänsterarv som viskar: "udda individ är emot kollektivet" i sann kommunistisk anda som blåser på sådana vettskrämda åsikter?

Folk som anser en viss kärlek vara mer värd än någon annan har jag noll sympati med, vare sig det gäller kärlek oavsett både åldersskillnad, kön, ras, art (ja, man kan älska djur mer än människor, UTAN sexuella förtecken!) eller antal inblandade. De resonerar lika vansinnigt som att anse att alla de som inte föredrar samma maträtt som de själva, ska utrotas.

Vill folket ha skit... så ge dem det!

Strix Televisions så kallade "vattenattack" på statsminister Reinfeldt (Hur allt som oftast bara är en kommentar eller gliring automatiskt blir en attack eller chock i media, är bara i sig ganska roande) är en av veckans snackisar: "Attacken" var ett inslag i ett kommande humorprogram för SVT, men inslaget dömdes snabbt ut som taskigt omdöme och har redan självcensurerats bort. Och vips så höjdes rösterna överallt för inte bara hur osmaklig själva aktionen var, utan hur "dålig TV" detta var... Ursäkta?

Låt oss stanna upp inför uttrycket Public Service. Detta betyder offentlig tjänst, som staten har som sin plikt att ge oss. I fria ordalag: ge åt folket vad folket har rätt till och faktiskt vill ha- om än i statlig TV! Men detta är TV som egentligen inte heller är någon rättighetsservice- i den meningen att vi faktiskt måste betala för den med TV-avgifter- men slipper reklam (viss sådan, ska tilläggas-utom "sponsrade" sportsändningar). Vad vill folket ha då, och vad har det de senaste årtiondena velat ha, om man nu exempelvis går enligt kvällspressens genomsnittliga löpsedlar? Jo, kändisskvaller, bantningstips, sommarväder, vin-guider, prylköp-guider... Det har sagts förut, och jag tror det var Jan Guillou som underströk när skvallerlöpsedlarna haglade som värst bland "riktiga" och " viktigare" nyheter, att om majoriteten vill ha skit, så ge dem skit, för att skit de facto alltid säljer bättre. Fan tro't! Men ärligt talat- SVT:s utbud finner jag själv så gott som befriat från "skit". Ett humorinslags kvalitetsvärde bestående av en vattendusch över statsministern, står jag gladeligen ut med- det är mindre än en droppe i havet. Dyngan dominerar de reklamfinansierade kanalerna med, med råge.

Jag minns också en otroligt rolig kolumn om hur det inte spelade någon roll hur filmkritikerna kallade filmen Göta kanal 2 för bajs- folket köade ändå och såg "bajset" för dyra biljettpengar. Nä, det blir inte automatiskt skit bara för att både jag och tyckare tycker att det är det. Det är en milsvid skillnad på åsikter och fakta. Få sanningar är större än att allt är vackert i betraktarens ögon. För egen del känner jag en stolt unikhet i att välja bort det som jag anser vara "skit". Och det är mycket, det! (SVT:s Melodifestival inkluderat!)

Lag på civilkurage a´la Frankrike?

Jag hörde ganska nyligen att Frankrike har en lag som säger att man har civil skyldighet att ingripa om någon är i en nödsituation. Nu vet jag inte hur flexibel denna lag är i fråga om situationsomständigheter såsom skillnaden mellan olyckor och brott... och ev. fällande domar av lagbrytare (Jag lovar forska vidare) som inte "ställer upp". Givetvis är den införd med det bästa i åtanke, men jag har ändå min ståndpunkt klar: Det skulle vara rent galet att införa en sådan i Sverige. Självfallet uppmanar jag inte att vi ska skita i varandra, det görs det nog av i dag. Civilkurage och egna hjälpinsatser har min givna tumme upp. Rådiga ingripanden vid rån har jag läst om, och nickat gillande åt de modigas insatser. Herrejävlar, behovet av hjältar tycks omättligt. Men jag själv har en självbevarelsedrift som säger att jag nog aldrig skulle offra livet för någon annan.

För det första kan jag inte dra hypoteser om fiktiva scenarior. Jag kan rimligtvis inte ha en aning hur jag reagerar förrän jag står inför situationen (vilket jag berört lite förut) och kanske framför allt, vilka som är inblandade. Men min första tanke är ändå att jag enbart skulle hjälpa i de fall där jag inte riskerar liv eller svår skada. Att lagstifta om att det skulle vara straffbart om jag inte riskerar liv och lem för någon annan är helt befängt. En människa ska ha ett oantastligt fritt val att bedöma om man vill offra sig för någon annan och därmed även ha rätten att avstå. "Feghet" eller "Passivitet" som självbevarelsedrift också benämns, må vara moraliskt och etiskt förkastligt, och inget som jag som sagt direkt uppmuntrar till... men det ska inte påtvingas eller bestraffas genom lag. Antag att tio stycken på en strand ser på när någon blir attackerad av en haj... då ska alla straffas för att alla avstår från att kasta sig i och brottas med hajen? Nåja, en falang i Kristdemokraterna är för denna lag, i alla fall. Förslaget har poänger som incitament och styrmedel, men fattar man hur stort steget till lag är?

Så var på skalan skulle ni dra gränsen för ingripande... störta in i ett brinnande hus? Ge sig in i ett gatuslagsmål där tio slåss mot en? Hoppa i vattnet efter en sjunkande bil? Hörs det inte att det inte alltid är "självklart" att ingripa?

Världsrekord i bästa luktsinne?

Var det bara jag som reagerade inför denna bild ur nätupplagans DN 21/5/07 om en dödsfallsundersökning som polisen utförde...?

Texten lydde: Likhundar letade på söndagen efter 50-åringens kropp. Likhund var ett för mig nytt uttryck, och hur i h-e kan ens en tränad spårhund lukta till sig en förmodat död kropp som ligger i vattnet?? Fascinerande. Jycken var tydligen mest med för att sniffa runt kajkanterna- men det såg kul ut i alla fall. Alltså inte att någon dött, då...

Mitt i planeten!

Upptäckten av planeten 581c. som ligger på 20,5 ljusårs avstånd från oss och som har alla teoretiska förutsättningar för liv, borde vara en av decenniets viktigaste nyheter alla kategorier- Rymdnörden i mig jublar! Många med mig är av uppfattningen att det i ett oändligt, förmodligen flerdimensionellt och krökande universum, inte bara är sannolikt att det finns liv på andra planeter- det är ett direkt måste. Sen är det ju däremot en fråga om själva formen på detta liv, hur utvecklat detta är, och om människan någonsin hinner etablera någon kontakt innan vi hypotetiskt tar död på vår egen art. Och gör vi det, så är det mänsklighetens största nyhet någonsin.

Men det som är subversivt så det förslår, är följden som detta förmodligen får för alla våra religioner. Jag har alltid kittlats av tanken att bevis på utomjordiskt intelligent liv skulle ställa alla trosbegrepp på ända, men redan nu? Smaskigt! En religion är inte speciellt villig att ändra sina grundpelare, ty det är ett av dess specifika kännetecken. Religionens påståenden har genom århundradena tack och lov mer och mer fått flytta sina sjuka markörer allt efter vetenskapens framsteg, och får idag mest nöja sig med att klänga sig fast vid vissa moraliska och etiska dogmer, såsom att kärlek kan vara "fel" beroende på kön, trosbakgrund och sammanboendeformer.

Men resonemanget i de religiösa lärorna är ju att om Gud är allt som finns och Jesus, Moses eller Muhammed är Guds ende son alt. specifikt utvalde profet..., så skulle ju dessa historiska personer vara universella kändisar även på denna planet! Eller är de just bundna vid vår planet för att människan fortfarande anses som den högsta skapelsen (ehh...), och därmed ett "bevis" på att inget liv tillåts finnas på någon annan planet?? Kan de religösa grupperna digga idén att en Guds profet också finns på 581c? Och i så fall, vilka är 581c:s högst utvecklade livsforms version av Guds son (dotter?) eller utvalda språkrör? Nä, knappast, i och med att de inte erkänner varandras figurer som den utvalde. Så sannolikt kommer Guds vrede och ödeläggelse drabba alla stackars planeters befolkningar där inte dessa herrars namn nämns... och är planeterna livlösa, så har väl detta redan skett?!

Nä, jag räknar inte med mycket medhåll från strikt religiösa dogmer. Enligt många bokstavstroende religiösa är både evolutionen och dinosaurieväldet konspiratoriska irrläror, då dessa vetenskapligt förvandlar bibel- & koranberättelserna till vad de, i mitt tycke verkligen är: myter, sagor och symboliska moralreferenser som verkligen skulle behöva en korrekturgenomgång efter ca 2000 år... Hur ställer sig alla lärotroende idag till astronomin och vår ständigt växande astrofysiska bild av universum? Står de där med händerna för öronen och hävdar att människan är den enda utvalda skapelsen i allt som finns, till att förstå just Jesus eller Muhammeds version av Gud och sanningen? Vad fan, jag får fråga i kyrkan- jag jobbar ju nästan vägg i vägg med en!!

Mitt i planeten, alla rymdisar!

Mer om namn...+ Veckans Berglin!

Charlotte Hagströms "Man är vad man heter", är en bok om namns betydelse som jag haft på min inköpslista länge nu, då personnamn fascinerar mig starkt. Jag ska inte orera vidare om det idag... utan istället presentera Jan Berglin som är en av mina absoluta favoriter i tecknade serier-världen. Hans veckliga (aha-ett nyord?) alster finns att avnjuta i SVD:s seriesektion, förresten! Och hans senaste fullträff här säger faktiskt allt jag idag ville säga om namn!!

Om formatet blev för litet kan ni klicka här: http://www.svd.se/statiskt/serier/Default.asp?serie=berglin

Jag kommer aldrig säga "fett najs"!!

Jag är verkligen språkbruks-nojig. Nästan sjukligt. Och jag är säker på att orden fett najs eller till och med soft aldrig kommer att komma över mina läppar! Det blir: skittrevligt, helschysst eller något i den stilen. Jag har inga barn och vill inte ha det heller. Det kanske är därför jag börjar skratta när jag hör tonåringar prata idag- jag bara finner det så oerhört komiskt, närmast parodiskt och för att det spär på mina fördomar att det tal- och skriftspråk som de använder är underlägset mitt eget! Hemska fördomar, va? Språket ska ju vara en levande organism, slang kommer och går, och visst är jag färgad med att vissa ord låter bättre bara för att jag växte upp med dessa ljudande i öronen. Så det är sannerligen min 40-årsidentitet i full blom!

Jag tackar Fredrik Lindström för hans språkböckers hävdande att det är folket, och ingen annan, som äger språket och att allt faktiskt i grunden är OK att säga. Och det är enbart mitt problem med min aversion mot vissa ord, jag vet det, speciellt många nyord, eller modeord. Det är väldigt få som jag ser mig själv börja använda. Jag vill inte och tänker inte heller använda vissa för mig löjliga, fåniga och helt enkelt fula modeord som: tänket, pretto, kreddig, graffare, grooma, tiltad, chilla, hittepå, eller nyslangen som bling-bling och guss (vill man vara ”pk” för att det råkar vara blattesvenska uttryck när de flitigt används i dagspressen, tro?) när det redan finns fullgoda svenska vedertagna motsvarigheter redan. Däremot godtar jag att man flashar med pengar... och mitt ordförråd är fullt av: coolt, schysst, tjalla, kanon, grymt, sanslöst, tjorre, muggen, maffig…

Men det skulle heller inte falla mig in att använda vissa äldre eller överpretentiösa ord som: exposé, ampert, schattering, divertissement, ramponera, krabb, schavotterad och mängder av fler som jag har läst i pressartiklar. Men, visst, de kan vara bra att kunna för att lösa korsord och vinna i Alfapet, om inget annat. (Ah, korsorden! Var finns annars ord som: ria, eda, ona, ackja, ar, or, rö och ag?)

Att folk pratar dialektalt har jag inga problem med, så länge de skriver korrekt… jag har till och med börjat förlåta de som säger ärsätta, ärbjuda, eller ärhålla! Men klassikern med felanvändandet av var och vart tycks fan aldrig upphöra. Till och med i TV-inslag som ska vara korrekta, så frodas denna språksjuka likt aldrig förr. Hur jävla svårt är det att skilja dessa åt? Ställ er två frågor när ni ska forma en mening: 1. På vilken plats gäller det (var)- eller åt vilket håll gäller det (vart)? 2. Stås det still eller är det på väg någonstans? Norrländskans ”vars” inte inkluderat…

Och så vår och våran… våran är tal- och, framför allt, barnspråk och ska aldrig skrivas förutom skönlitterärt! Och dessa halvfärdiga meningar i artiklarna som alla lider av ”utelämna-jag-sjukan”, dvs de som alltid börjar med verbet, men utan ordet ”jag”. Exempel: Ställde bilen hemma. Är på dåligt humör. Har säkert fel, men tror ändå att…Hittar inte orden. När började den trenden? Jag ser också massor av meningar som är renodlade ställda frågor, men där frågetecknet fullkomligt strålar med sin frånvaro.

Svengelskan har jag en särinställning till. Jag har väldigt svårt med försvenskade stavningar när den engelska står självständigt och klart, och det svenska helt enkelt ser fult ut jämsides! Exempel: Juice ser vackert ut. Jos ser förjävligt ut. Site är snyggt, sajt är bajsfult. Jag är däremot med på försvenskningen dejta, då verbet data av substantivet date inte funkar i och att med risken för att blandas ihop med den andra betydelsen är för stor; likaså tejp och tejpa… men orden maila, hypa, spraya, mfl, tycker jag lugnt kan behålla sin engelska grundform.

Och till ALLA ni otaliga skribenter: att helt slentrianmässigt skriva engelska uttryck och meningar i en svensk text utan några som helst referenspoänger (I kultur- och sportsammanhang är det förstås ibland ett måste…) är enbart inställsamma och genomskinliga försök till att höja sin egen hipp- & trendfaktor! Ett axplock direkt ur dagspressen: why not, damn it, so far, in person, vara outstanding, ambush folk, very much, dont know, Gosh, ett asshole, vara crazy, en outfit, helt off… SLUTA, LÄGG NER! Jag har själv bott åtta år i engelsktalande länder, men det skulle aldrig falla mig in att rida på den desperata fjantvågen! En fjantvåg är vad det är.

Och så avslutningsvis: de, dem och dom. Suck, ja, vilken följetong. Jag orkar inte hålla en grammatiklektion. Men att skriva "dem bästa" är ju helt galet, och sticker i mina stackars korrekturögon. Men jag har också börjat så smått anamma trenden att använda dom i alla skrivsammanhang, enbart pga själva uttalets bredd, plus att det ju faktiskt funkar om det används konsekvent i en sammahängande text. Men en pärs är det! OK; nu testar jag att skriva det…arrgh- Dom som kommer hem.. alla dom andra. Puh, det gick utan hjärtflimmer.

Alla dessa namn

Metro hade idag en artikel om Peter Ekelund som jobbar hos företaget Skriptor (Är det inte lite märkligt att ett företag som ger namn åt internationella diton, inte stavar sitt eget namn Scriptor- eller har en snyggare hemsida??) . Haja alltså- ett helt företag som bara har som arbetsuppgift att hitta på namn! Jag ger mig fan på att de som gör korsorden i dagstidningarna får slita mer hund än de här nissarna. Hör jag mitt avundsjuka ego klaga? Lite, för det är ju för fan genialiskt: ”Vill du att ditt företag ska heta.. Clurius? Bra, 10 000 pix, tack!” Poängen med att allt ska låta så latinskt som möjligt är given för att de ska funka så internarionellt som möjligt.. men känns lite statiskt och trist. Minns hur Skånska fimpade ringen och blev Skanska? Undrar vad de fick för att Televerket inte skulle skämmas för sitt gamla öststats-klingande namn längre?

Och bara därför kommer jag här ”droppa” lite andra namn helt fritt, helt i öppen fildelningsanda enligt mitt tidigare inlägg idag, varsågoda: (Men GUD vad svårt det var att hitta på ett namn som INTE redan är taget! Fan, allt jag kom på helt spontant och försökte med under 10 minuter, fanns redan på Google! Testa själva ett par gånger! Inte underligt egentligen, bäst att hålla sig till svenska namn som Höjdpunkt AB för en äventyrsarrangör, t.e.x…)

Nya företagsnamn:
Doria
Swink
Transcentor

Riktigt kul att hålla på...

PS- snart är schlagerhelvetet över oss igen. Valfri åtgärd: Stäng av, byt kanal, klicka förbi, vänd blad, sucka, kräks…