Följande kanske jag inte är först med att spekulera i, men:
* Vad får Bill Clinton egentligen för epitet om Hillary blir USA:s första kvinnliga president? "The Nations´ first gentleman"? Litet dilemma för di konservative, kanske.
* Man brukar benämna en verkningslös åtgärd för "ett slag i luften". Vad är då motsatsen för en verkningsfull sådan? "En smäll på käften"? Låter som en ej lämplig lösning på gatuvåld...
* Kan man kalla en dålig statlig åtgärd inom tandvården för en "tandlös lag"?
Visar inlägg med etikett språkbruk. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett språkbruk. Visa alla inlägg
tisdag 6 november 2007
tisdag 18 september 2007
Svengelskfieringens kollaps!
Ledsen, Nisti Stêrk, det var öppet mål. Jag ville helst inte beröra just hennes skriverier igen (Jag har gjort det förut utan svar tillbaks. Och Nisti, erbjudandet om fikat står kvar!), men idag var det verkligen vidöppet. Jag gör det för min språkkärleks skull där jag har gått på den svenska skribentvärldens förkärlek för svengelska uttryck på gott och ont förut, flera gånger. Svengelskans intåg är gammalt, men det är så penibelt att se ökningen av användandet, där man antingen inte kan uttryckets betydelse fullt ut, stava till det, eller sätta det i rätt sammanhang.
Stêrks krönika i dagens Sthlm City innehåller felkonstruktionen av fenomenet walk-in closet. Stêrks version är walking closet. Inte bara en, utan tre gånger. Det är fascinerande och inte så lite komiskt med en så frekvent förekommande mediamänniska som inte lärt sig skriva detta fenomen, som hon ändå dreglar efter så mycket att få äga! Det vore nästan som för mig att berätta om min kärlek till film och skriva ”aktion triller”…( med särskrivning och allt!)
Men hon är verkligen inte ensam; var är alla skribenters och krönikörers korrekturläsare? Eller är de sina egna (rysning)? Jag gör mig självklart själv skyldig till både tappade bokstäver och kommateringar på min blogg och hemsida, men jag får inte X antal tusen spänn för besväret och når inte heller en halv miljon läsare med min publicerade okunnighet. I den hysteriska takt som saker skrivs idag, med alla gratistidningar och nätpublikationer, så är det givetvis en oundviklig baksmälle-effekt: Snabbt, snabbt. Kvantitet, kvantitet. Men det är givetvis kvaliteten som får lida pga den alltid närvarande mänskliga faktorn när det står tidsnöd och ekonomi på spel.
Tolka mig rätt, jag vill inte på personerna, ni är inte mindre värda för detta! Jag är som sagt en språknörd för att jag älskar språk och korrekthet i deras användande- när situationen behöver det. Nej, det är hela engelsk-svengelsk-trenden i sig som jag vill på, med det så desperat hippa överanvändandet, där det antingen redan finns svenskt bra alternativ eller när rädslans grupptryck i att vara ball dödar korrektheten; man vill vara så med och så inne… och så kan man inte hantera det språkmässigt.
Nejdå, svenskan löper inte någon risk att dö ut eller utarmas fullständigt. De invandrade orden chaufför, fönster, genre, kiosk, tejp, trottoar, tjej, parasoll, betala, dejting… har nödvändigt fyllt massor av luckor genom årtiondena och kommit just från utländska tidstrender. Och självklarheten är som störst i internetvärlden, där i stort sett hela dess tekniska uppbyggnad är på engelska. Det är nog bara en tidsfråga innan en språkdinosaurie som jag själv trampas ner, men inte utan kamp (haha)!
Så för all del, skribenter, fortsätt bara med era språkliga schabblanden. Just för underhållningens skull. Bortgöranden är nämligen ofta kul, vare sig det är en bokstavligen snubblande John Cleese eller en ordsnubblande Stêrk!
Stêrks krönika i dagens Sthlm City innehåller felkonstruktionen av fenomenet walk-in closet. Stêrks version är walking closet. Inte bara en, utan tre gånger. Det är fascinerande och inte så lite komiskt med en så frekvent förekommande mediamänniska som inte lärt sig skriva detta fenomen, som hon ändå dreglar efter så mycket att få äga! Det vore nästan som för mig att berätta om min kärlek till film och skriva ”aktion triller”…( med särskrivning och allt!)
Men hon är verkligen inte ensam; var är alla skribenters och krönikörers korrekturläsare? Eller är de sina egna (rysning)? Jag gör mig självklart själv skyldig till både tappade bokstäver och kommateringar på min blogg och hemsida, men jag får inte X antal tusen spänn för besväret och når inte heller en halv miljon läsare med min publicerade okunnighet. I den hysteriska takt som saker skrivs idag, med alla gratistidningar och nätpublikationer, så är det givetvis en oundviklig baksmälle-effekt: Snabbt, snabbt. Kvantitet, kvantitet. Men det är givetvis kvaliteten som får lida pga den alltid närvarande mänskliga faktorn när det står tidsnöd och ekonomi på spel.
Tolka mig rätt, jag vill inte på personerna, ni är inte mindre värda för detta! Jag är som sagt en språknörd för att jag älskar språk och korrekthet i deras användande- när situationen behöver det. Nej, det är hela engelsk-svengelsk-trenden i sig som jag vill på, med det så desperat hippa överanvändandet, där det antingen redan finns svenskt bra alternativ eller när rädslans grupptryck i att vara ball dödar korrektheten; man vill vara så med och så inne… och så kan man inte hantera det språkmässigt.
Nejdå, svenskan löper inte någon risk att dö ut eller utarmas fullständigt. De invandrade orden chaufför, fönster, genre, kiosk, tejp, trottoar, tjej, parasoll, betala, dejting… har nödvändigt fyllt massor av luckor genom årtiondena och kommit just från utländska tidstrender. Och självklarheten är som störst i internetvärlden, där i stort sett hela dess tekniska uppbyggnad är på engelska. Det är nog bara en tidsfråga innan en språkdinosaurie som jag själv trampas ner, men inte utan kamp (haha)!
Så för all del, skribenter, fortsätt bara med era språkliga schabblanden. Just för underhållningens skull. Bortgöranden är nämligen ofta kul, vare sig det är en bokstavligen snubblande John Cleese eller en ordsnubblande Stêrk!
lördag 1 september 2007
Månadens största garv!
Det var länge sen jag skrattade så mycket. Det handlar inte om hån. Eller- jo, en hel del, men här är det inte elakt, bara skoj. Jag länkar först till "Herr drycks" fantastiskt entusiastiska blogg om de värsta skivomslagen någonsin:
http://katastrofalaomslag.blogspot.com/ Humorn är dessutom dubbelt så effektiv om man som jag, inte heller står ut med själva musiken i sig!
Denna hysteriskt roliga blogg ledde mig sedan till denna: http://www.svenskadansband.se/ Bilderna är kopieringsskyddade, så det går inte att visa ett exempel. men gå bara in på "Topp bilder"...,vilket även visar sidans exemplariska användande av saftiga särskrivningar: "Dans Musik, Gratis Dans Ringsignaler"... kul var ordet!
Låt oss hoppas att detta är ett varningstecken på stil och mode från den tid som flytt, som vi ska lära oss av och se till att detta ALDRIG kommer tillbaka! Eller? Vad sägs, i tonårs-Gällivarehängets & tuppkams-gelékladdets sjyssta tidevarv? Jag finns själv i modebrottsregistret, då jag fullt medvetet bar hockeyfrilla år 1987!
http://katastrofalaomslag.blogspot.com/ Humorn är dessutom dubbelt så effektiv om man som jag, inte heller står ut med själva musiken i sig!
Denna hysteriskt roliga blogg ledde mig sedan till denna: http://www.svenskadansband.se/ Bilderna är kopieringsskyddade, så det går inte att visa ett exempel. men gå bara in på "Topp bilder"...,vilket även visar sidans exemplariska användande av saftiga särskrivningar: "Dans Musik, Gratis Dans Ringsignaler"... kul var ordet!
Låt oss hoppas att detta är ett varningstecken på stil och mode från den tid som flytt, som vi ska lära oss av och se till att detta ALDRIG kommer tillbaka! Eller? Vad sägs, i tonårs-Gällivarehängets & tuppkams-gelékladdets sjyssta tidevarv? Jag finns själv i modebrottsregistret, då jag fullt medvetet bar hockeyfrilla år 1987!
måndag 30 juli 2007
Språkpolisen igen- kan inte låta bli!
Jomen, jag behandlar som bekant småsaker här också, som språkbruk... Johanna Thydell tycks vara ännu ett exempel på hur en bokförfattare inte automatiskt blir en bra krönikör utan korrekturläsning; här citerat ur City-krönikan 27/7: ” …vi har även bjudit in främlingar att checka in vår egen vrå”. Ett praktexempel på inblandningen av engelskan i svenskan som drösvis med skribenter inte kan särskilja på. Här borde det ju stått antingen check out- som ju betyder ”kolla in” eller ”spana in” på svenska- eller just detta: kolla in. Men Thydell envisas med den så utbrett hippa överanvändningen av svengelskfiering som jag kräks på, dels för att av det är så desperat innekultur-populistiskt (och som sannerligen inte ökat anseendefaktorn tack vare exempelvis Victoria Silvstedt…) och dels för att så många faktiskt inte kan hantera den språkmässigt- men ändå får betalt för det! Checka in, gör man i receptionen på hotell- ingen annanstans. Jag är inte konsekvent själv, jag kan säga att något är uppfuckat men jag skulle aldrig skriva det i en seriös text utan referenspoänger. "Skriv som du talar" minns jag att posten manade till en gång i en reklamkampanj- aldrig! Då får vi fler Malin Wollin... och det vill vi väl inte?
P.S: Här är min snabbt ihoprafsade lista över de vanligaste felstavningarna jag sett i den svenska blogg- & nätvärlden: (Inget dömande, bara konstaterande!)
alkolist
ända (som i ’det ända som’)
dommare
ytterliggare
dömma
våldtäckt
tunnt
lungt
branch
looser (som i förlorare)
brilliant
cencur
civilicerad
skiljsmässa…
Engelskans vanligaste hittills: definately!
P.S: Här är min snabbt ihoprafsade lista över de vanligaste felstavningarna jag sett i den svenska blogg- & nätvärlden: (Inget dömande, bara konstaterande!)
alkolist
ända (som i ’det ända som’)
dommare
ytterliggare
dömma
våldtäckt
tunnt
lungt
branch
looser (som i förlorare)
brilliant
cencur
civilicerad
skiljsmässa…
Engelskans vanligaste hittills: definately!
tisdag 15 maj 2007
Jag kommer aldrig säga "fett najs"!!
Jag är verkligen språkbruks-nojig. Nästan sjukligt. Och jag är säker på att orden fett najs eller till och med soft aldrig kommer att komma över mina läppar! Det blir: skittrevligt, helschysst eller något i den stilen. Jag har inga barn och vill inte ha det heller. Det kanske är därför jag börjar skratta när jag hör tonåringar prata idag- jag bara finner det så oerhört komiskt, närmast parodiskt och för att det spär på mina fördomar att det tal- och skriftspråk som de använder är underlägset mitt eget! Hemska fördomar, va? Språket ska ju vara en levande organism, slang kommer och går, och visst är jag färgad med att vissa ord låter bättre bara för att jag växte upp med dessa ljudande i öronen. Så det är sannerligen min 40-årsidentitet i full blom!
Jag tackar Fredrik Lindström för hans språkböckers hävdande att det är folket, och ingen annan, som äger språket och att allt faktiskt i grunden är OK att säga. Och det är enbart mitt problem med min aversion mot vissa ord, jag vet det, speciellt många nyord, eller modeord. Det är väldigt få som jag ser mig själv börja använda. Jag vill inte och tänker inte heller använda vissa för mig löjliga, fåniga och helt enkelt fula modeord som: tänket, pretto, kreddig, graffare, grooma, tiltad, chilla, hittepå, eller nyslangen som bling-bling och guss (vill man vara ”pk” för att det råkar vara blattesvenska uttryck när de flitigt används i dagspressen, tro?) när det redan finns fullgoda svenska vedertagna motsvarigheter redan. Däremot godtar jag att man flashar med pengar... och mitt ordförråd är fullt av: coolt, schysst, tjalla, kanon, grymt, sanslöst, tjorre, muggen, maffig…
Men det skulle heller inte falla mig in att använda vissa äldre eller överpretentiösa ord som: exposé, ampert, schattering, divertissement, ramponera, krabb, schavotterad och mängder av fler som jag har läst i pressartiklar. Men, visst, de kan vara bra att kunna för att lösa korsord och vinna i Alfapet, om inget annat. (Ah, korsorden! Var finns annars ord som: ria, eda, ona, ackja, ar, or, rö och ag?)
Att folk pratar dialektalt har jag inga problem med, så länge de skriver korrekt… jag har till och med börjat förlåta de som säger ärsätta, ärbjuda, eller ärhålla! Men klassikern med felanvändandet av var och vart tycks fan aldrig upphöra. Till och med i TV-inslag som ska vara korrekta, så frodas denna språksjuka likt aldrig förr. Hur jävla svårt är det att skilja dessa åt? Ställ er två frågor när ni ska forma en mening: 1. På vilken plats gäller det (var)- eller åt vilket håll gäller det (vart)? 2. Stås det still eller är det på väg någonstans? Norrländskans ”vars” inte inkluderat…
Och så vår och våran… våran är tal- och, framför allt, barnspråk och ska aldrig skrivas förutom skönlitterärt! Och dessa halvfärdiga meningar i artiklarna som alla lider av ”utelämna-jag-sjukan”, dvs de som alltid börjar med verbet, men utan ordet ”jag”. Exempel: Ställde bilen hemma. Är på dåligt humör. Har säkert fel, men tror ändå att…Hittar inte orden. När började den trenden? Jag ser också massor av meningar som är renodlade ställda frågor, men där frågetecknet fullkomligt strålar med sin frånvaro.
Svengelskan har jag en särinställning till. Jag har väldigt svårt med försvenskade stavningar när den engelska står självständigt och klart, och det svenska helt enkelt ser fult ut jämsides! Exempel: Juice ser vackert ut. Jos ser förjävligt ut. Site är snyggt, sajt är bajsfult. Jag är däremot med på försvenskningen dejta, då verbet data av substantivet date inte funkar i och att med risken för att blandas ihop med den andra betydelsen är för stor; likaså tejp och tejpa… men orden maila, hypa, spraya, mfl, tycker jag lugnt kan behålla sin engelska grundform.
Och till ALLA ni otaliga skribenter: att helt slentrianmässigt skriva engelska uttryck och meningar i en svensk text utan några som helst referenspoänger (I kultur- och sportsammanhang är det förstås ibland ett måste…) är enbart inställsamma och genomskinliga försök till att höja sin egen hipp- & trendfaktor! Ett axplock direkt ur dagspressen: why not, damn it, so far, in person, vara outstanding, ambush folk, very much, dont know, Gosh, ett asshole, vara crazy, en outfit, helt off… SLUTA, LÄGG NER! Jag har själv bott åtta år i engelsktalande länder, men det skulle aldrig falla mig in att rida på den desperata fjantvågen! En fjantvåg är vad det är.
Och så avslutningsvis: de, dem och dom. Suck, ja, vilken följetong. Jag orkar inte hålla en grammatiklektion. Men att skriva "dem bästa" är ju helt galet, och sticker i mina stackars korrekturögon. Men jag har också börjat så smått anamma trenden att använda dom i alla skrivsammanhang, enbart pga själva uttalets bredd, plus att det ju faktiskt funkar om det används konsekvent i en sammahängande text. Men en pärs är det! OK; nu testar jag att skriva det…arrgh- Dom som kommer hem.. alla dom andra. Puh, det gick utan hjärtflimmer.
Jag tackar Fredrik Lindström för hans språkböckers hävdande att det är folket, och ingen annan, som äger språket och att allt faktiskt i grunden är OK att säga. Och det är enbart mitt problem med min aversion mot vissa ord, jag vet det, speciellt många nyord, eller modeord. Det är väldigt få som jag ser mig själv börja använda. Jag vill inte och tänker inte heller använda vissa för mig löjliga, fåniga och helt enkelt fula modeord som: tänket, pretto, kreddig, graffare, grooma, tiltad, chilla, hittepå, eller nyslangen som bling-bling och guss (vill man vara ”pk” för att det råkar vara blattesvenska uttryck när de flitigt används i dagspressen, tro?) när det redan finns fullgoda svenska vedertagna motsvarigheter redan. Däremot godtar jag att man flashar med pengar... och mitt ordförråd är fullt av: coolt, schysst, tjalla, kanon, grymt, sanslöst, tjorre, muggen, maffig…
Men det skulle heller inte falla mig in att använda vissa äldre eller överpretentiösa ord som: exposé, ampert, schattering, divertissement, ramponera, krabb, schavotterad och mängder av fler som jag har läst i pressartiklar. Men, visst, de kan vara bra att kunna för att lösa korsord och vinna i Alfapet, om inget annat. (Ah, korsorden! Var finns annars ord som: ria, eda, ona, ackja, ar, or, rö och ag?)
Att folk pratar dialektalt har jag inga problem med, så länge de skriver korrekt… jag har till och med börjat förlåta de som säger ärsätta, ärbjuda, eller ärhålla! Men klassikern med felanvändandet av var och vart tycks fan aldrig upphöra. Till och med i TV-inslag som ska vara korrekta, så frodas denna språksjuka likt aldrig förr. Hur jävla svårt är det att skilja dessa åt? Ställ er två frågor när ni ska forma en mening: 1. På vilken plats gäller det (var)- eller åt vilket håll gäller det (vart)? 2. Stås det still eller är det på väg någonstans? Norrländskans ”vars” inte inkluderat…
Och så vår och våran… våran är tal- och, framför allt, barnspråk och ska aldrig skrivas förutom skönlitterärt! Och dessa halvfärdiga meningar i artiklarna som alla lider av ”utelämna-jag-sjukan”, dvs de som alltid börjar med verbet, men utan ordet ”jag”. Exempel: Ställde bilen hemma. Är på dåligt humör. Har säkert fel, men tror ändå att…Hittar inte orden. När började den trenden? Jag ser också massor av meningar som är renodlade ställda frågor, men där frågetecknet fullkomligt strålar med sin frånvaro.
Svengelskan har jag en särinställning till. Jag har väldigt svårt med försvenskade stavningar när den engelska står självständigt och klart, och det svenska helt enkelt ser fult ut jämsides! Exempel: Juice ser vackert ut. Jos ser förjävligt ut. Site är snyggt, sajt är bajsfult. Jag är däremot med på försvenskningen dejta, då verbet data av substantivet date inte funkar i och att med risken för att blandas ihop med den andra betydelsen är för stor; likaså tejp och tejpa… men orden maila, hypa, spraya, mfl, tycker jag lugnt kan behålla sin engelska grundform.
Och till ALLA ni otaliga skribenter: att helt slentrianmässigt skriva engelska uttryck och meningar i en svensk text utan några som helst referenspoänger (I kultur- och sportsammanhang är det förstås ibland ett måste…) är enbart inställsamma och genomskinliga försök till att höja sin egen hipp- & trendfaktor! Ett axplock direkt ur dagspressen: why not, damn it, so far, in person, vara outstanding, ambush folk, very much, dont know, Gosh, ett asshole, vara crazy, en outfit, helt off… SLUTA, LÄGG NER! Jag har själv bott åtta år i engelsktalande länder, men det skulle aldrig falla mig in att rida på den desperata fjantvågen! En fjantvåg är vad det är.
Och så avslutningsvis: de, dem och dom. Suck, ja, vilken följetong. Jag orkar inte hålla en grammatiklektion. Men att skriva "dem bästa" är ju helt galet, och sticker i mina stackars korrekturögon. Men jag har också börjat så smått anamma trenden att använda dom i alla skrivsammanhang, enbart pga själva uttalets bredd, plus att det ju faktiskt funkar om det används konsekvent i en sammahängande text. Men en pärs är det! OK; nu testar jag att skriva det…arrgh- Dom som kommer hem.. alla dom andra. Puh, det gick utan hjärtflimmer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
