Jag kallar mig visserligen för höjdfobiker, men för mig finns det klara skillnader i förhållandet till själva höjden. Faktorn som avgör är själva kontaken med marken, där jag har kommit fram till att i fri flykt och gärna i fart, utan markkontakt, så är det färre problem. Men efter rejäl självrannsakning, så blev bilden ganska komplicerad ändå... Så här ser min självdiagnos ut:
Jag grejar följande:
Jag grejar följande:
1) Flygning i plan. Är inte det minsta flygrädd. Har ännu inte testat en helikoptertur; vill, vill!
2) Drakflygning. Gjorde en tandemdrakflygning år 2001 i Australien på ca 25 minuter. En fantastisk upplevelse som jag gärna gör när som helst igen!
3) Berg- & dalbaneturer nerför (se detaljer nedan)
Jag grejar följande med stor tvekan:
1) Stå längst upp i höga byggnader eller på stupande naturplatser. Grejar Kaknästornet utan större trauman. Och jag har ju faktiskt varit uppe i World Trade Center, halvvägs i Eiffeltornet och "bestigit" Mt Kosciuszko, Australiens högsta berg! Men jag lutar mig ogärna över balkongräcket på 10:e våningen.
Jag grejar inte följande/Vägrar pröva:
1) Bungyjumping. Fy. Fan. Aldrig!
2) Fritt fall på Gröna Lund. Samma sak som med bungyjumping. Aldrig!
3) Den långsamma klättringen uppför en berg- & dalbanebacke. Måste titta i golvet. Men resten är skitkul!
4) Uppfärd i hög hiss med genomskinlig vägg eller golv. Tokblunda eller gå under i ångest...
5) Fallskärmshoppning. Nä, har inget behov av att testa...
6) Luftballongsflygning. Så gott som stillastående på 300 meters höjd i en timme? Aldrig!
Kan tillägga att mina häftigaste drömmar är de när jag flyger fritt...
