Ur rädslan föds humorn.

Länge sedan jag hade ett inlägg nu… förklaringar är minisemester med jobbet och efterföljande personliga schismer… men äntligen fick jag slut-inspiration till ett som jag filat på länge och som är både en hyllning till humorn som företeelse, ett slag för yttrandefrihet och tryckfrihet samtidigt som det är en uppmaning att gå i toleransens, självrannsakningens och kärlekens fotspår.

Utan humor i livet, så känns det som om det vore en outhärdlig resa. Jag har gått igenom alla mina favoritavdelningar inom företeelsen humor och kommit fram till följande tes: Fanns inte rädslan, så skulle det inte finnas humor heller. Jag vet, det är ingen jättenyhet, precis; humorn bygger så gott som uteslutande på fördomar av alla de slag. Skulle inte män exempelvis antas vara sportfånar och kvinnor antas vara modefixerade, så skulle vi inte skratta åt deras besatthet i respektive område. Likaså om skottars snålhet och prästers skenhelighet. De ska bete sig på ett visst sätt, och vi skrattar när de understryker våra fördomar… men också lika mycket när de inte gör det. Henrik Schyfferts humordokumentär på SVT år 2006 hade sina brister, men den gick ändå intressant in på de stora kulturskillnaderna i vad som betraktas som roligt i olika länder.

I den svenska Politiska Korrekthetens anda är det väl allmänt erkänt att man inte bör ha fördomar om vare sig kön, ålder, sexuell läggning, nationalitet, sjukdomar, utseenden, hudfärg, religion eller dialekter? Visst. Men fanns inte dessa fördomar, så skulle inte humorn ha många utrymmen att röra sig i! I kölvattnet av Muhammedteckningarna, nätmobbning och alla jämra ”kränkta” personer till höger och vänster, så förhandsgarderar en av mina favoritkomiker, Magnus Betnér, sig exemplariskt genom att titulera sin stand-up-turné ”Ingenting är heligt” så att han hämningslöst kan ösa på. Skitbra! Jag själv är nykter alkoholist och vet att folk har en hel drös med fördomar runt vad en sådan är. Alla skämt om alkisar är för mig evigt välkomna. Skulle jag bli kränkt varje gång någon drar ett alkisskämt, så är det enbart mitt problem och eviga olycka. Jag skrattar högljutt åt komiska eländesskildringar om både missbruk och beroende, för jag vet skillnaden mellan allvaret och det harmoniska i att kunna bjuda på garvet iklädd den rollen! Läs också Oscar Swartz lysande inlägg om en nödvändig social självkänsla och stryktålighet HÄR:

Salighet är enligt mig ett harmoniskt accepterande att allt är som det ska i varje situation, alltså ett slags guds mening, och därmed en frånvaro av rädsla. Jisses ja, hur skulle man inte önska en värld utan rädsla? Rädslan är ett tillstånd som jag har lärt mig att försöka se på enligt en klassisk tolkning: Utan lidande vet man inte hur man bär sig åt för att uppskatta lycka. Motsatsernas behov för varderas existens, därmed. Alltså är rädslan och lidandet en nödvändig vågskål och måttstock på upplevelsen. Men jag vill känna att man kan träna in att det ligger en frihet och styrka i att veta att varje människa har ett val hur man vill uppleva varje situation. En alltid gällande sanning för mig är alltså: Det finns alltid ett val för alla människor överallt hur man vill må! Man måste alltså ha klivit in i mörkret och smakat på det för att sen kunna välja att endera stanna kvar, endera gå tillbaks i ut i ljuset, eller som jag: öppna svängdörr!

Hur menar jag då? Jag gillar alla typer av filmer, TV-spel, bilder, romaner och TV-program- även våldsamma och råa sådana. Men det är min skyldighet att för en oinvigd förklara skillnaden mellan att betrakta hur andra beter sig i dessa, suga på de primitiva och eggande drifterna ett tag... för att sedan kunna ta avstånd från att praktisera dessa i verkligheten! Jag kan ha drömmar om nätterna och fantasier på dagarna om att jag beter mig lika destruktivt som i filmer och romaner, men det är enbart en ventil för att lufta dessa drifter. Slutmålet för mig i det verkliga livet med både ord och handlingar är ju ändå deras motsatser!

Tillbaks till humorn: kan man då i så fall filosofiskt påstå att humorn är ett övergångstillstånd, ett slags nödvändigt försvar på väg mot salighet? Hade Jesus, Buddha och Ghandi humor? I deras salighetsvärld av ett sinnestillstånd i varande och ett slags neutral kärlek, så kanske humorn inte behövs för dem själva? Jag är kluven här: Kärlek är glädje, men så är även skrattet. Rädsla föder humor, men rädslan är även det enda som föder hat. Snacka om paradox. Men är då rädslan verkligen det enda som föder humor, och gäller det bara området satir/parodi? Är inte ologikens och anakronismens obetalbara världar också underbara vapen i humorarsenalen? Jag tänker på Monty Pythons, Gary Larsons eller Killinggängets galenskaper: Medeltidsriddare med mobiltelefoner. Hajar i glasögon vid dukade restaurangbord. Vikingar i joggingskor… men vänta, det är ju enbart fördomar även där, om hur vi vill eller förväntar oss att dessa ska bete sig! Hmm, återstår då skadeglädjen. Är det den enda ”sanna” glädjen som talesättet påstår? Den ligger väl tryggt i en ”ren” humoravdelning som Slapstick/någon som gör bort sig/clownerier? Reaktionen från dessa är ju faktiskt inget annat än: ”Haha, vilken tur att det är den andre som gör bort sig, skadar sig och förlorar istället för jag själv!” Men de enda egenskaperna som skadeglädjen samspelar med är ju avundsjukan, hämndbegäret och högmodet, som ju också bygger på rädsla som säger att den personens beskaffenhet är ett potentiellt hot mot mig och mitt välmående genom dennes situation eller beteende!

Fan, är det så i en perfekt, harmonisk värld att humorn är avskaffad? Där man bara använder den som historiefilosofiskt studieobjekt? Buddhas vision om varandet, utan vare sig begär eller lidande, som det mest eftersträvansvärda tillståndet i universum…Vill jag ha det så? Tja, inte riktigt än, så då får jag väl välja att vara rädd ibland ett tag till… hehe.