Även dynga ska få synas och höras...

Det är inte varje dag man får en helt ny grupp att dissa. Listan var lång innan, men välkommen: Svenska Evangeliska alliansen. De har "prytt" tunnelbanan i Stockholm med skyltar som slår ett slag för den kristna kärnfamiljen, vilka RFSL vill stoppa:

En puckad åsikt... men även de ska få höras och synas.

MEN lika viktigt är detta: Om RFSL kränks av just denna skylt så får de väl uppmana sina medlemmar att vara mer stolta över sin sexualitet, inte erkänna sig svaga och faktiskt tåla detta, lika mycket som muslimerna som kränktes av Lars Vilks teckning av mohammed-rondellhunden. Skylten är inget uttalat hot eller någon direkt lögn, och ska därför inte censureras i någon lagform, ty även idiotiska åsikter ska få höras.

Så SL, låt den sitta kvar så alla kan se vilka puckona är! Sen kan man ta avstånd, som jag gör nu: Vissa familjeformer är självklart inte sämre än andra. Vad är ni rädda för, lilla Svenska Evangeliska Allians? Aha, att homoäktenskap inte leder till barn... Eh, har någon hört talas om Mark & Jonas med familj? Eller adoption? Eller vill ni slå fler slag för att adopterade barn är mindre värda än svenskfödda? Er åsikt anser jag vara dynga, men även dynga ska få synas, höras och bli förlöjligad...

Ur rädslan föds humorn.

Länge sedan jag hade ett inlägg nu… förklaringar är minisemester med jobbet och efterföljande personliga schismer… men äntligen fick jag slut-inspiration till ett som jag filat på länge och som är både en hyllning till humorn som företeelse, ett slag för yttrandefrihet och tryckfrihet samtidigt som det är en uppmaning att gå i toleransens, självrannsakningens och kärlekens fotspår.

Utan humor i livet, så känns det som om det vore en outhärdlig resa. Jag har gått igenom alla mina favoritavdelningar inom företeelsen humor och kommit fram till följande tes: Fanns inte rädslan, så skulle det inte finnas humor heller. Jag vet, det är ingen jättenyhet, precis; humorn bygger så gott som uteslutande på fördomar av alla de slag. Skulle inte män exempelvis antas vara sportfånar och kvinnor antas vara modefixerade, så skulle vi inte skratta åt deras besatthet i respektive område. Likaså om skottars snålhet och prästers skenhelighet. De ska bete sig på ett visst sätt, och vi skrattar när de understryker våra fördomar… men också lika mycket när de inte gör det. Henrik Schyfferts humordokumentär på SVT år 2006 hade sina brister, men den gick ändå intressant in på de stora kulturskillnaderna i vad som betraktas som roligt i olika länder.

I den svenska Politiska Korrekthetens anda är det väl allmänt erkänt att man inte bör ha fördomar om vare sig kön, ålder, sexuell läggning, nationalitet, sjukdomar, utseenden, hudfärg, religion eller dialekter? Visst. Men fanns inte dessa fördomar, så skulle inte humorn ha många utrymmen att röra sig i! I kölvattnet av Muhammedteckningarna, nätmobbning och alla jämra ”kränkta” personer till höger och vänster, så förhandsgarderar en av mina favoritkomiker, Magnus Betnér, sig exemplariskt genom att titulera sin stand-up-turné ”Ingenting är heligt” så att han hämningslöst kan ösa på. Skitbra! Jag själv är nykter alkoholist och vet att folk har en hel drös med fördomar runt vad en sådan är. Alla skämt om alkisar är för mig evigt välkomna. Skulle jag bli kränkt varje gång någon drar ett alkisskämt, så är det enbart mitt problem och eviga olycka. Jag skrattar högljutt åt komiska eländesskildringar om både missbruk och beroende, för jag vet skillnaden mellan allvaret och det harmoniska i att kunna bjuda på garvet iklädd den rollen! Läs också Oscar Swartz lysande inlägg om en nödvändig social självkänsla och stryktålighet HÄR:

Salighet är enligt mig ett harmoniskt accepterande att allt är som det ska i varje situation, alltså ett slags guds mening, och därmed en frånvaro av rädsla. Jisses ja, hur skulle man inte önska en värld utan rädsla? Rädslan är ett tillstånd som jag har lärt mig att försöka se på enligt en klassisk tolkning: Utan lidande vet man inte hur man bär sig åt för att uppskatta lycka. Motsatsernas behov för varderas existens, därmed. Alltså är rädslan och lidandet en nödvändig vågskål och måttstock på upplevelsen. Men jag vill känna att man kan träna in att det ligger en frihet och styrka i att veta att varje människa har ett val hur man vill uppleva varje situation. En alltid gällande sanning för mig är alltså: Det finns alltid ett val för alla människor överallt hur man vill må! Man måste alltså ha klivit in i mörkret och smakat på det för att sen kunna välja att endera stanna kvar, endera gå tillbaks i ut i ljuset, eller som jag: öppna svängdörr!

Hur menar jag då? Jag gillar alla typer av filmer, TV-spel, bilder, romaner och TV-program- även våldsamma och råa sådana. Men det är min skyldighet att för en oinvigd förklara skillnaden mellan att betrakta hur andra beter sig i dessa, suga på de primitiva och eggande drifterna ett tag... för att sedan kunna ta avstånd från att praktisera dessa i verkligheten! Jag kan ha drömmar om nätterna och fantasier på dagarna om att jag beter mig lika destruktivt som i filmer och romaner, men det är enbart en ventil för att lufta dessa drifter. Slutmålet för mig i det verkliga livet med både ord och handlingar är ju ändå deras motsatser!

Tillbaks till humorn: kan man då i så fall filosofiskt påstå att humorn är ett övergångstillstånd, ett slags nödvändigt försvar på väg mot salighet? Hade Jesus, Buddha och Ghandi humor? I deras salighetsvärld av ett sinnestillstånd i varande och ett slags neutral kärlek, så kanske humorn inte behövs för dem själva? Jag är kluven här: Kärlek är glädje, men så är även skrattet. Rädsla föder humor, men rädslan är även det enda som föder hat. Snacka om paradox. Men är då rädslan verkligen det enda som föder humor, och gäller det bara området satir/parodi? Är inte ologikens och anakronismens obetalbara världar också underbara vapen i humorarsenalen? Jag tänker på Monty Pythons, Gary Larsons eller Killinggängets galenskaper: Medeltidsriddare med mobiltelefoner. Hajar i glasögon vid dukade restaurangbord. Vikingar i joggingskor… men vänta, det är ju enbart fördomar även där, om hur vi vill eller förväntar oss att dessa ska bete sig! Hmm, återstår då skadeglädjen. Är det den enda ”sanna” glädjen som talesättet påstår? Den ligger väl tryggt i en ”ren” humoravdelning som Slapstick/någon som gör bort sig/clownerier? Reaktionen från dessa är ju faktiskt inget annat än: ”Haha, vilken tur att det är den andre som gör bort sig, skadar sig och förlorar istället för jag själv!” Men de enda egenskaperna som skadeglädjen samspelar med är ju avundsjukan, hämndbegäret och högmodet, som ju också bygger på rädsla som säger att den personens beskaffenhet är ett potentiellt hot mot mig och mitt välmående genom dennes situation eller beteende!

Fan, är det så i en perfekt, harmonisk värld att humorn är avskaffad? Där man bara använder den som historiefilosofiskt studieobjekt? Buddhas vision om varandet, utan vare sig begär eller lidande, som det mest eftersträvansvärda tillståndet i universum…Vill jag ha det så? Tja, inte riktigt än, så då får jag väl välja att vara rädd ibland ett tag till… hehe.

Muhammed-rondellhundens sista suck?

Lars Vilks Muhammed-rondellhunds cirkusturné världen runt är fascinerande; och dess skällande dör nog ut snart. Men debatten är nog så viktig. Mina synpunkter i korthet:

1. Teckningarna är en löjlig provokation i den form de är (och fula, om nu smak hade något värde). Vilks fullständiga syfte kan man spekulera i, men det är bara att följa hans egen version på den egna bloggen! Att ge sig på en så pass helig ko (hund?) som detta är ju lockande för en del, och självklart fullt tillåtet. Exakt likadant som i Jyllandsposten-fallet. Man visste förstås följderna av och riskerna med de oundvikliga motreaktionerna, men det gör inte att vi ska acceptera bemötandet av dödshot eller våld i NÅGOTS jäkla namn.

2. Ja, demonstranterna hade all rätt att demonstrera mot tidningen NE efter publikationen, vilket de också gjorde. Punkt slut. Förhoppningsvis läste de även sambands-artikeln och inser fördelarna med yttrande- och tryckfrihet... och kanske också får mod att framöver även demonstrera mot vissa av deras hemländers muslimskt trobaserade censur- och sedlighetslagar, tillika avrättningar av homosexuella, politiskt oliktänkande och icketroende. Sharialagar ger mig mardömmar… men det gör även kristna sexmoralpåhitt och historiska tillika vetenskapliga förnekelser, som bekant.

3. Varför är det så farligt för NE att utföra en enkel ursäkt för att man har sårat folks känslor? Det är ju bara att samtidigt fortsätta publicera vad de vill även efter detta ståhej och därmed aldrig ge vika för hot eller krav på censurering. Oavsett vilka dockor och flaggor som bränns!

4. Religionsfrihet, tryck- och yttrandefrihet måste kunna stå sida vid sida. Varken censur, våld, moralkakor och hot må segra. Sen har jag en åsikt att religioner i allmänhet måste genomgå massor av reformer och ändringar av grundvärden om de ska ha någon global funktion av gott framöver. De har de förvisso gjort, främst kristendomen efter århundraden av vidrigheter. Men det räcker tyvärr inte. Religioner hjälper, men stjälper också fruktansvärt världen över, och stjälpandet tycks tyvärr stå för majoriteten av effekterna än idag.

Jag själv har en andlig uppfattning- (som inte har alltför mycket gemensamt med någon av de 5 stora världsreligionerna) i den meningen att människan omöjligen kan vara den högsta skapelsen i universum, och att den skapande energikraft som genomsyrar den (och som inte utesluter någon vetenskaplig lag eller evolutionskedja) aldrig kan ta skada, förolämpas, eller döma något eller någon moraliskt sett.

Den kallas (bland mycket annat) valfri kärlek till frihet under personligt konsekvens-ansvar. Men jag skulle aldrig pracka den på någon annan som inte vill höra den, eller kräva att lagar eller statliga regler skulle upprättas efter den. Det är en uppfattning och inte fakta.

Porr är INTE automatiskt= våld!

Jag är ingen sexualbrottsterapeut. Jag har ingen aning eller erfarenhet av hur en rehabilitering av dessa går till. Ämnet var uppe på tapeten förr, men nu har i alla fall justitieminister Beatrice Ask fått igenom att sexbrottsdömda interner inte ska få läsa porr innanför fängelsemurarna. Jisses... Jag arbetar däremot själv i missbruks- och beroendebranschen. Där är total avhållsamhet av alkohol och droger ett absolut måste för att en lyckad terapi och behandling ska fungera; det finns inga halvmesyrer där inte, och slutmålet är livslång avhållsamhet. Och i teorin ser för mig likheterna mellan dessa slående ut: Man har missbrukat inom ett område, och måste då avhålla sig från det man missbrukat (Sexmissbruk, däremot, är en skild grej, ska jag understyrka och har inget med sexbrott att göra). Men att jämföra ämnena sex och alkohol- & droger funkar inte heller fullt ut, vilket jag kommer till nedan. Och först vill jag säga: det är förvisso ett avbräck i rehaben när exempelvis en alkoholist tar återfall under sin behandling, men det finns ingen förbudslag som hindrar denne, som här.

Som sagt, jag har ingen aning om hur rehaben för sexbrottsdömda ser ut. Vad är målet för dessa sexbrotts-behandlingar? Är det en återanpassning till ett sexliv utan tvång och misshandel, eller ett liv utan sex över huvud taget? De är dömda för VÅLD i första hand ihop med en sexuell handling. Då måste det väl vara FEL SORTS (tvång, hot & misshandel- psykisk som fysisk) sex som man ska gå på, och inte sex i allmänhet? Kan porr utan våldsinslag verkligen störa behandlingsmålet, och vad hindrar internerna från att idka självsex och runka i cellen? Är det fantasi- & onaniförbud som gäller härnäst, tycker Ask? Då ska ju alla ekonomiska brottslingar förbjudas läsa Veckans affärer- och ta för säkerhets skull ifrån dem alla pengar- de kan ju ta återfall vid åsynen av en femhundring!

Men här är det just kopplingen Porr= våld och automatisk skadlighet som jag reagerar mest på. Det finns bra porr och det finns mindre bra sådan. Jag ska inte dra alla varianter nu; listan skulle bli för lång. Porr i all dess form har räddat mitt eget sexliv i de perioder jag gått utan sexpartner. Hade jag barn, skulle mitt val (allt efter individen) av vad det mest ”olämpliga” mellan porr, skräck och våld vore, så skulle porr komma på en given sistaplats. Självklart kan vissa individer påverkas snett av vissa former av porr och våld. Men då är det just inverkan på individnivå i undantagsfalls-minoritet, och inte kollektiv i majoritet!

När det gäller yttrandefrihet, tryckfrihet och uttrycksfrihet inom all litteratur, film och konst, är regeln så gammal och självklar att jag blir andfådd av att dra den igen, men visst: Bara för att vissa inte gillar något som föreställs, så ska det ändå inte förbjudas för alla andra. Så lägg ner, lägg av!

I Australien försöker konservativa krafter i dagarna förbjuda innehav av både porrfilmer och har tom bränt 84 miljoner dollar på ett Internet-porrfilter som en 16-årig kille knäckte på 45 minuter! Det finns bara en sak i sexvärlden som är fel, enligt mig: aktionerna tvång, hot & misshandel. Allt annat ska det ges fan i på myndighets- och statsnivå! Låt oss hoppas på att lagförslagets datum, den 1:a april nästa år, är just det- att dåligt aprilskämt!

Pedofili & barnporr...

Pedofil- & barnporrdebatten har pågått länge och på sistone i synnerhet om hemsidan om pedofili. Jag bara måste lägga mig i den om detta vårt största tabu idag. Först: jag har varken egna barn och tänder heller inte sexuellt på småbarn, och för att ta död på all spekulation om min moralitet och etik så slår jag fast: Allt sex med tvång, plus sex mellan ej könsmogna barn och vuxna ska inte vara tillåtet. Pedofili må vara en läggning eller avvikelse. Men har någon den, så har någon den- det är ju hur den tar sig utlopp som är avgörande.

Jag har besökt sidan för att få mig en uppfattning om bakgrunden till allt om det som kallats pedofilhets... och deras avgörande synvinklar är högst tvivelaktiga. De uppviglar eller uppmanar inte till brott (och kan och ska därför helller inte lagligt tvingas till stängning), men de skriver bl.a: ”De som vill leva ut sin läggning får se till att de kan göra de under former där ingen ofrivillig tar skada”. Och där skjuter de sig själv i foten, då ett ej könsmoget bara inte bör ha sex av rena fysiska skäl, utan främst för att ett barns känslomässiga och mentala omognad omöjliggör ett trovärdigt samtycke till sex med en vuxen. Men jag tycker däremot inte att lagen kan förbjuda könsmogna 13-åringar att ha sex om de själva vill och om föräldrarna tycker det är OK. Det bör vara en helt privat, individuell eller familjeintern sak. Jag förstår varför det finns en åldersgräns för sexuellt umgänge, men den normen följs knappast av alla samtyckande som har sex. Man kan givetvis se det olämpliga i att en 14-åring och en 50-åring har sex enligt mig, men inte att ett brott faktiskt begås när ett personligt samtycke finns av alla inblandade, inklusive ev. föräldrars synpunkt.

Barnpornografi, då. Vad är egentligen barnpornografi och vem avgör det? Nakna barn? Knappast. Nakna barn i utmanande, vuxenliknande poser eller kläder? Väldigt tveksamt, men nej, då skulle maskeradfoton och klädkataloger vara omöjliga. Då skulle inga ”Little Miss Sunshine”-tävlingar för 7-åringar kunna hållas; ty man kan nämligen inte förbjuda dessa heller, hur sjuka och skruvade man än anser de vara. Och tvånget i dessa fall måste vara hart när omöjligt att reda ut om man inte kan spåra källan och undersöka bakgrunden. Tecknade bilder, filmer och spel då? Absolut inte, det är ju inga ”riktiga” barn och därmed inga offer inblandade, och även om jag själv tycker att dessa tecknade bilder är vidriga… så vore det att kriminalisera fiktion- och det ska vi inte. Här har polisens spärrande av tecknade sajter visat på ett kapsejsande av hanteringen med mediacensur. Sexuella akter mellan ej könsmoget barn och vuxen? Givetvis, och det är nu som jag ser det enda definitiva svaret ”bortom allt tvivel” vara ja och motsvara övergrepp. Medvetet innehav av dessa övergreppsbilder är straffbart därför att ett tvingande moment de facto begåtts för att kunna dokumenteras, varpå ett innehav gör att produktionen frodas och övergreppen kan fortsätta.

Men alla ska få uttrycka sin åsikt. Även en pedofil. Även de med en åsikt som är obekväm eller anses vara både ”onaturlig”, ”skrämmande” eller ”äcklig”. Äckel är inget skäl till en ändring av en så fundamental grundlag som tryckfriheten och yttrandefriheten. Ger vi efter på den när inga brottsuppviglingar, rena faktalögner eller direkta brottsorder ingår, så väntar censur, diktatur och fascism, och däri är ALLA utanför statsapparaten lidande förlorare. Det viktigaste i en öppen demokrati är att alla får säga sitt. Och det är då, i detta scenario som tre enkla argument varför det inte är en bra idé att agera ut sin sexuella läggning som går ut på att ha sex med ej könsmogna barn eller tvinga dem att ställa upp på fotografering mot deras vilja…, mot 120 argument från de som tycker det, kommer vara de som en majoritet väljer att stödja.

Så: ja, Svenne Banan får i sitt huvud tända på både våld, tortyr, lik, rån, djur och småbarn… men jag tycker hans praktisering av det är åt helvete. Exakt som jag tycker om våldtäkt, tycker jag om sex med ej könsmogna barn: Fantasier kan vem som helst ha och runka till dem… men inte att omsätta dem i praktiken! Likadant är det med öppen debatt om så skilda ämnen som rasism, självmord, nazism, anarki, fascism, anorexi och kommunism: i teorin kan man ha alla möjliga fördelsåsikter, men i den långa lopps-praktiken, inklusvive direkta uppmaningar, så är det helt andra femmor…
Man bör aldrig förbjuda en kontroversiell åsikt; det är när åsikten omsätts i handling som brottet begås. Det här är trots allt inte ”1984” eller ”Minority Report” där tankebrott och potentiella övergrepp får stävjas. Låt åsiktsforum vara öppna i laglig mening, även de mest obehagliga. Jag besökte exempelvis både Jehovas Vittnens och Sverigedemokraternas hemsida idag och hittade på ett par ögonblick åsikter jag både inte delar för en sekund och finner ”skrämmande”. Men inte fan ska de förbjudas uttrycka dem. Gillar man inte åsikterna, så får man motdebattera eller förespråka motsatsens fördelar. Som nu. Det finns en jävla massa skildringar av saker jag inte gillar i världen. Man jag varken vill, och ska inte heller ha rätt att förbjuda dem.
Avslutningsvis, så pratar jag flera gånger om året om både väder, vind, jobb och livsöden med bekanta som hyser invandrarfientliga åsikter… men jag slänger inte på luren så fort de ringer eller bojkottar dem ur mitt liv. Det är bara när själva invandrarfrågan kommer upp som jag hugger emot och undrar vad de är så rädda för.